Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 2. Nydaningsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brissot, nu utgifvare af »den franske patrioten» och en
inflytelserik medlem af Paris’ kommunalstyrelse; Loustalot[1],
utgifvare af den mycket spridda tidningen »Paris’ revolutioner»,
samt ej till förglömmandes schweizaren Marat, f. d. läkare
vid grefvens af Artois stallstat och en synnerligt intressant
företeelse såsom visande de yttersta konsekvenserna af de
osunda tidsströmningarna. Han hade sökt göra sig ett namn
såsom romanförfattare och vetenskapsman, men ömkligt
misslyckats, och förbittringen häröfver hade ingifvit honom ett
frenetiskt hat mot hela det civiliserade samhället, af hvilket
han ansåg sig orättvist förföljd. Att den rousseauska
samhällsläran med sin förkastelsedom öfver hela civilisationen
skulle i honom finna en hängifven lärjunge, var då naturligt.
I synnerhet ville han realisera dess absoluta jämlikhetsteorier,
men han egde tillräcklig skarpsynthet för att inse, att detta
ej lät sig göra genom en frihet, som skulle bestå i att ingen
fick skada en annan. I sin tidning, »Folkets vän», som utkom
från September 1789[2], predikade han tvärtom, att alla
behöfvande hade rätt att med våld skaffa sig sina förnödenheter,
uppmanade dem öppet till plundring och stämplade såsom
tyrannisk hvarje myndighet, som sökte hindra dem därifrån.
Nationalförsamlingen fann därför lika litet nåd för hans ögon
som konungadömet; ja han ansåg t. o. m. all slags politisk
frihet oförenlig med sitt system, förhånade de parlamentariska
formerna och begärde tillsättandet af en diktator, som skulle
hafva makt att utrota alla aristokrater och förrädare mot
folkets sak — en Mirabeau, Necker, Lafayette lika väl som
anhängarne af l’ancien régime. Till detta värf ansåg han sig
själf vara den lämpligaste, och åtminstone skulle han ej hafva
hindrats i dess utförande af någon öfverdrifven blödsinthet.
Omedelbart efter Bastiljens fall fordrade han 500 hufvuden;
följande året var han uppe i siffran 20,000, och sedan stego
hans anspråk med otrolig hastighet, tills slutligen talet 270,000
var uppnådt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
