Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 2. Nydaningsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Paris hade eröfrat sin konung. Från detta ögonblick var han
i själfva verket dess fånge.
Om möjligt ännu sorgligare var, att den verkliga suveränen:
nationalförsamlingen, äfven skulle blifva det. Det beslöts
nämligen, att församlingen i sin helhet ej skulle skilja sig från
hans person. Den 19 Oktober var hon flyttad till Paris, och
därmed anarkiens välde betryggadt. Landets högsta
myndigheter befunno sig nu i hufvudstadens våld.
Under det att konungen tog sin bostad i Tuileriernas
ödsliga, ej på länge begagnade slott, slog sig församlingen
först ned i det ärkebiskopliga palatset och sedan, den 9
November, i den s. k. Manègesalen, ett ridhus beläget där rue de
Rivoli nu stryker fram längs Tuileriträdgårdens norra terrass.
Här skulle nu det stora konstitutionsverket föras till sin
fullbordan, men vilkoren härför voro så ogynnsamma som möjligt.
Salens storlek hindrade ett ordnadt parlamentariskt arbete,
och de rymliga läktarne erbjödo den parisiska folkmassan ett
blott alt för godt tillfälle att, såsom det hette, öfvervaka
representanternas trohet d. v. s. att inblanda sig i
öfverläggningarna samt hota och skymfa misshagliga folkombud.
Sammankomsterna liknade ofta mera teaterrepresentationer än ett
riksmötes förhandlingar. Den exalterade sinnesstämning, hvari
de fleste deputerade befunno sig, kräfde oupphörligt nya
retmedel. Uppläsandet af patriotiska adresser hörde till ordningen
för dagen, och gång på gång lemnade man företräde åt
petitionerande eller deklamerande deputationer, stundom af den
mest bizarra beskaffenhet[1]. Med ett ord: den frihet och det
inre och yttre lugn, som församlingen så väl behöft för att
kunna fylla sin uppgift, saknades helt och hållet.
Tillika minskades nu församlingens moderata element.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
