Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 2. Nydaningsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
maktmedel, som felades honom, var nämligen inflytande på
den beväpnade styrkan, och i hvarje samhälle, där ordningens
band brustit, är den, som kan förfoga däröfver, mer än någon
annan situationens herre. Så hade det varit i Rom vid den
aristokratiska republikens omstörtning, och att statsmannen
Cæsar där blef i tillfälle att utföra sitt verk, berodde i
väsentlig mån på hans makt öfver legionerna. Här tillhörde
emellertid dessa ej mannen med de stora statsmannatankarna
utan — Lafayette. Mellan denne och Mirabeau herskade en
naturlig antipati. Lafayette, den sedligt oförvitlige
gentlemannen, föraktade Mirabeau såsom en tvetydig äfventyrare
och var föga hågad att till förmån för en sådan offra sin
egen maktställning, hvilket svårligen kunnat undvikas, om
genom Mirabeau en verkligt stark regering kommit till stånd.
Mirabeau åter föraktade och misstrodde Lafayette både för
hans ytliga liberalism och hans oroliga äregirighet. Utan
generalens medverkan kunde emellertid intet uträttas och
sålunda bekvämade sig Mirabeau att söka vinna »diktatorn»,
såsom han i sitt hjärtas bitterhet kallade nationalgardets
mäktige höfding. Någon bestämd uppgörelse kom ej till stånd,
men Lafayette kunde dock ej undgå att erkänna, att något
behöfde göras till ordningens stärkande, och visade sig ej
alldeles obenägen att befordra Mirabeaus inträde i regeringen.
Äfven konungen antogs vara benägen för saken. Man gaf
Mirabeau hopp om, att han skulle erhålla 50,000 L. i
månaden af hofvet och såsom trappsteg till ministären en
sändebudsplats. Hans förstörda affärer och hans brist på sedlig
finkänsla gjorde, att han ej drog i betänkande att låta betala
sig för sina tjänster. Själf ville han, att frågan skulle så
betraktas, att han genom mottagandet af underhåll bereddes fria
händer att till landets bästa använda sina krafter. Dock är
det ej sannolikt, att nu några penningar utbetalades af
konungen[1]; däremot försträckte honom La Marck med sådana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
