Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 2. Nydaningsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkoherdarne, bland hvilka det stora reformverket, som vi
veta, uppväckt ganska lifliga sympatier. För så vidt de voro
renläriga katoliker måste de nämligen hysa de största
betänkligheter mot den föreskrifna eden, ty denna innebar ej blott
ett godkännande af de verldsliga författningslagarna utan ock
af den kätterska kyrkoordningen[1], och med presterna följde de
i allmänhet katolskt sinnade bönderna. När de af revolutionen
oroades i sina religiösa förhållanden, förbleknade hastigt den
förtjusning, hvarmed de först hälsat denna händelse, och de
utgjorde dock nationens flertal. Redan under
öfverläggningarna om den nya ordningen märktes betänkliga tecken, som
bort kunna varna församlingen. I Elsass vann en petition
till förmån för den bestående kyrkans orubbade bibehållande
tusentals underskrifter. Bland Bretagnes strängt katolska
bönder uppstod en häftig förbittring, och i södra Frankrike
kom det ej blott på landsbygden utan ock i städerna till
blodiga sammanstötningar mellan revolutionen tillgifna
borgargarden och fanatiska af presterna upphetsade folkskaror,
hvarvid de förra ofta drogo det kortare strået. För de nya
förvaltningsmyndigheterna, hvilka just vid denna tid trädde i
verksamhet, ökade de religiösa oroligheterna ännu mer
svårigheterna i deras uppgift.
När så lagen var antagen, kunde den till en början ej
genomföras i följd af presternas passiva motstånd. Då beslöt
församlingen den 27 November, att alla kyrkliga
funktionärer, som ej inom en viss tid svurit författningseden, skulle
anses hafva tagit afsked; äfven denna lag nödgades konungen —
genom hotelser med pöbelupplopp — den 26 December 1790
sanktionera, och därigenom bragtes frågan till sin spets. En del
af församlingens presterliga medlemmar hyste visserligen ej
några betänkligheter mot eden eller förmåddes afstå ifrån
dessa. Redan dagen efter beslutets sanktionerande aflade abbé
Grégoire eden, därvid protesterande mot att församlingen
skulle kunna anses hafva tillåtit sig något intrång i själfva
religionen. Genast eller under de följande dagarna följdes
hans exempel af två biskopar, Talleyrand och Gobel (biskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
