Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 2. Nydaningsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Lydda), af Gerle samt vid pass 100 lägre andlige; men
därvid stannade det ock. Den 2 Januari 1791 uppsteg
biskopen af Clermont och protesterade i rättighetsförklaringens
namn mot det tvång, som församlingen ansåg sig befogad att
utöfva på samvetena, och då presidenten på den bestämda
fristens sista dag (den 4 Januari) uppfordrade de presterliga
deputerade, som ännu ej svurit, att göra det, vägrade alla
utom en att aflägga eden utan förbehåll. På samma sätt
kunde endast en minoritet af presterskapet utom
nationalförsamlingen förmås att gå eden. Bland dem var Brienne.
som härigenom på ett värdigt sätt afslutade sin hållningslösa
offentliga verksamhet, samt 2 andra biskopar. In alles hade
sålunda blott 5 biskopar svurit, och af dessa nedlade
Talleyrand, bannlyst af påfven, sin befattning. Ej mindre än 79 nya
biskopar måste altså på en gång tillsättas. Bland de nyvalda
märkas Grégoire samt Fauchet; Gobel belönades för sin
beredvillighet med Paris’ ärkebiskopsstol. Af rikets kyrkoherdar
vägrade vid pass 2/3, och alla dessa blefvo sålunda på en
gång beröfvade sina platser och ersatta med nya.
Denna våldsamma omstörtning kastade landet i en
obeskriflig förvirring. De nya edsvurne presterna betraktades
ofta, särskildt af bönderna, såsom kätterska inkräktare, i
hvilkas händer sakramenten förlorade sin kraft, och under
sådana förhållanden var det naturligt att de »edvägrande»
fortsatte att bland sina gamla församlingsbor utöfva sin
presterliga verksamhet trots de förföljelser, för hvilka de
härigenom utsatte sig. Men jämväl för lekmännen kunde
civilkonstitutionen medföra förluster. Äfven mången sådan hyste efter
denna lags antagande betänkligheter mot att svära trohet mot
författningen, men utan en dylik ed fick han ej utöfva sin
aktiva medborgarrätt, och sålunda kom civilkonstitutionen att
äfven innebära ett steg till realiserandet af den rousseauska
tanken, att katoliker borde uteslutas ur det nya samhället.
Nu såsom ofta annars fick man emellertid erfara, att
tvångsåtgärder äro ett dåligt medel på det andliga området.
Under kyrkans välmaktsdagar hade presterskapet ingifvit alt
annat än sympati; de förföljda, ståndaktiga offren för
civilkonstitutionen tilltvungo sig däremot allmän beundran och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
