Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 2. Nydaningsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörande endrägt och hänförelse och sjungande revolutionssången
»ça ira» vid hvarandras sida, och när den stora dagen omsider
inbröt, var alt fullbordadt.
Kunde högtidligheter lyckliggöra verlden, skulle det
skådespel, som nu följde, för visso hafva gjort det. De federerade
till ett antal, säges det, af 60,000, utgörande representanter
för Frankrikes alla nationalgarden och linietrupper, uttågade
under flygande fanor och klingande spel till Marsfältet,
mottagande i sina led nationalförsamlingen och Paris’
kommunalstyrelse. 400,000 åskådare skola hafva uppfylt läktarne. Konungen
och församlingens president sutto sida vid sida, och bakom
den förre hade hans familj sin plats på en särskild balkong.
På något afstånd sutto ministrarne och de deputerade. Medan
man väntade började de federerade dansa på fältet; följde så
några manövrer, och därpå öppnades högtidligheten med en
religiös ceremoni, hvarunder Talleyrand i spetsen för några
hundra hvitklädda prester i full ornat invigde fanorna.
Lafayette, i egenskap af de franska nationalgardenas högste
chef, mottog af konungen edsformuläret, och nu svuro alla,
konung, ministrar, deputerade, federerade trohet mot
författningen, under det att fanorna svajade, kanonerna dånade, och
drottningen visade sin son för det jublande folket. Under de
närmaste dagarne gick hela Paris i ett glädjerus. Staden gaf
fester för de anlända bröderna; man dansade på Bastiljplatsen
och i Champs Élysées; all ståndsskilnad, alt partihat tycktes
utplånade; den drömda idyllen: ett fritt folk af eniga bröder
samlade omkring en faderlig konung, syntes omsider hafva
blifvit en verklighet[1].
Men knapt hade festens jubel förklingat, förr än man fick
de tydligaste bevis på, huru litet i själfva verket vackra känslor
hafva att betyda för samhällslifvet, när den grund, på hvilken
de uppblomstra, ej utgöres af en sund samhällsordning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
