Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 3. Försök till författningsrevision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En af ministären stälde sig dock till Mirabeaus
disposition. Hösten 1790 lemnade Mercy Frankrike, men dessförinnan
åstadkom han, att Montmorin intogs i förtroendet, och
därefter blef denne, nu försonad med Mirabeau[1], jämte La Marck
den mellanhand, genom hvilken Mirabeau meddelade hofvet
sina betänkanden.
Hvad dessas innehåll angår gingo de i hufvudsak ut på
det samma, som hans memoar af den 15 Oktober föregående
år, men detaljerna voro här mera utförda[2]. Sålunda nöjde
han sig nu ej med att blott afråda från hvarje tanke på att
återföra l’ancien régime, utan sökte öfvertyga konungen om,
att den nya ordningen vore fördelaktigare äfven för honom,
emedan den befriat honom från adelns, presterskapets,
parlamentens och provinsialständernas opposition samt sålunda var
ett verk i Richelieus ande. Å andra sidan framhöll han, att
den nya ordningen led af betänkliga brister: förvaltningens
felaktiga organisation, ministrarnes utestängande från
riksdagen samt den olyckliga blandningen af en otillräcklig
monarkisk myndighet med den sämsta af all aristokrati (rikedomens)
och den farligaste af all demokrati (städernas öfvervigt öfver
landsbygden). Hvad man behöfde var därför ej en
motrevolution, utan en motkonstitution, det enda som öfverensstämde
»med klokheten, hedern och konungens verkliga, från
nationens oskiljaktiga intressen». De svåraste hindren häremot
voro konungens obeslutsamhet, drottningens impopularitet och
anarkien i Paris, som gjorde nationalförsamlingen ofri och
hotade att bringa hela landet under pariserdemagogernas välde.
Först af alt gälde det att bryta denna hufvudstadens
öfvermakt, och därför skulle konungen ej hemligt, utan under
betäckning af nationalgardet begifva sig till någon annan plats
t. ex. Fontainebleau (ej en gränsort, emedan en sådan kunde
väcka misstankar om förbindelse med utlandet) och där
omgifva sig med en pålitlig truppstyrka. Sitt egentliga stöd
borde han dock söka hos folket själft, och detta skulle ske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
