Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 3. Försök till författningsrevision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frankrike. Leopold erkände uttryckligt, att författningsfrågan
blott angick Frankrike själft; liksom sin utrikesminister, den
åldrige furst Kaunitz, var han fast besluten att ej medverka
till återställandet af den oinskränkta konungamakten i
Frankrike, af hvilken särskildt Tyskland haft en så bitter erfarenhet,
och med afseende på den elsass-lothringska frågan sökte han
så vidt det var honom möjligt förekomma en brytning. Denna
sak i förening med den revolutionära propagandans
stämplingar samt systerns alt mer och mer nödstälda belägenhet
nödgade honom dock att småningom gifva rum åt tanken, att
Frankrike borde tillhållas att respektera folkrättens fordringar
och gifva sin konung så stor makt, men också blott så stor,
som behöfdes för den inre och yttre ordningens
upprätthållande, samt möjligen i sammanhang härmed beröfvas någon
del af sina gamla eröfringar, men medlet till alt detta skulle
ej vara ett krig, utan blott en — på sin höjd beväpnad —
europeisk kongress, ty inför en sådan ansåg han att
fransmännen hastigt skulle bringas till besinning; hälst ville han
dock äfven undvika en sådan för att fritt få utreda alla de
svårigheter, hvari Josef II:s oroliga statskonst bragt Österrike.
I själfva verket var en väpnad kongress också
Marie-Antoinettes önskan, ehuru hon åstundade den med en helt
annan ifver än sin broder, och hennes vilja var nu ensam
den bestämmande för hofvets politik: den kyrkliga schismen
hade aftvungit konungen beslutet att bryta med revolutionen;
att själf bringa det till utförande, därtill var han dock altför
dådlös, och därför stälde han sig hädanefter helt och hållet
under sin mera handlingskraftiga gemåls ledning.
Under pröfningens dagar hade Marie-Antoinette frigjort
sig från den flärd, hvari hon hade varit fången under
sin lyckas, och hennes medfödda viljekraft och mod hade i
stället kommit till utveckling, men hon var därför ej mera
än förut lämplig att spela en ledande politisk roll. »Hon
hade ingenting af statsman[1]; hon var helt enkelt kvinna; häri
ligger det tjusande i hennes personlighet, men också hennes
olycka.» Denna utpräglade kvinlighet yttrade sig i benägenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
