Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 3. Försök till författningsrevision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folket sörjer honom»[1]. Nationalförsamlingen gaf blott ett
uttryck åt den allmänna meningen, då hon förvandlade kyrkan
St. Geneviève till ett Pantheon för stora män för att mottaga
hans jordiska kvarlefvor.
Vi skola nu tillse, hvilka de förslag voro, som
konungaparet uppgjorde bakom Mirabeaus rygg, och hvilka rådgifvare
det verkligen skänkte sitt förtroende. I Mirabeaus plan
ingick, såsom vi veta, att konungen skulle lemna Paris; detta
var äfven Ludvigs och Marie-Antoinettes mening, men då
Mirabeau ville, att det skulle ske öppet samt för att vädja till
nationens hjälp, ville de företaga en hemlig flykt med syfte att
erhålla det påräknade stödet af utlandet, och därför
bestämdes till resans mål den nära belgiska gränsen belägna
fästningen Montmèdy, hvarifrån underhandlingen med Europa
lätt kunde skötas och där man i nödfall kunde få
undsättning af österrikiska trupper. Montmédy stod under Bouillés
kommando, och det var också af honom den nödiga
militäriska hjälpen skulle erhållas. Bouillé var i sjelfva verket en
reformvän och skulle därför hälst velat medverka till den
mirabeauska planen, men han var framför alt rojalist, och då
Mirabeau dött och konungen framhärdade i sin afsigt, lofvade
han sitt bistånd. Konungaparets diplomatiska medhjälpare var
åter Breteuil, hvilken efter sin flykt slagit sig ned i Schweiz
och skötte alla de hemliga underhandlingarna med de
utländska hofven. Konungaparets närmaste förtrogne var
emellertid svensken Axel v. Fersen. Med afseende på dennes
mycket omtalade förhållande till Marie-Antoinette må här
anföras följande yttrande af en fullt opartisk fransk
historieskrifvare. »Det fans», säger Sorel, »i hans lifs förnämsta
äfventyr knappast något af roman, åtminstone ej af det slag
som man då fabricerade i Frankrike. Det var kanske just
den egendomliga karaktär, genom hvilken Fersen stack af
mot Versailles’ dumhufvuden och rouéer, som först väckte
drottningens nyfikenhet. Då denne adelsman 1779 först
visade sig i hennes krets[2], befann hon sig i sin ungdoms hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
