Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sina förnämsta krafter hade emellertid partiet utom
församlingen — i klubbarna. Hos jakobinerna, bland hvilka det
täflade med girondisterna om makten, fördes dess talan i
synnerhet af Robespierre, och det disponerade helt och hållet
öfver cordeliernas klubb med dess väldiga folkledare: de nu
efter amnestien till Paris återkomna Desmoulins och Danton,
den senares vän och beundrare slagtaren Legendre,
skådespelaren Fabre-d’Églantine och Marat m. fl.
En vigtig sak för den politiska ställningen var ock den
stora förändring i Paris kommunalstyrelse, som föranleddes af
att Lafayette och Bailly nedlade sina befattningar (den förre
den 8 Oktober 1791, den senare i början af November s. å.).
Lafayettes inflytelserika plats öfvergick ej till någon annan,
ty en lag af den 12/23 September 1791 bestämde, att befälet
öfver det parisiska nationalgardet hädanefter skulle för en
månad åt gången i tur utöfvas af cheferna för dess sex
legioner. Så mycket vigtigare var det då, i hvilka händer
mär-ämbetet föll. De konstitutionella uppsatte såsom sin kandidat
till denna plats Lafayette och det revolutionära partiet Pétion.
Marie-Antoinette lemnade härvid ett nytt bevis på sin
förblindelse, då hon framför Lafayette föredrog Pétion, hvilken hon
ansåg alt för inskränkt för att kunna vara farlig, och han
valdes äfven den 17 November med något öfver 6000 röster,
under det att Lafayette blott erhöll 3000. Dessa siffror äro
för öfrigt märkliga, emedan de visa, huru föga den stora
mängden af valmännen denna tid intresserade sig för de
politiska rättigheternas utöfning. Paris’ aktivborgare utgjorde
då öfver 80,000, och af dessa deltogo ej mer än omkring 10,000
i detta vigtiga val. På samma sätt hade äfven valen till den
lagstiftande församlingen nästan öfver alt varit minoritetsval.
Det var denna likgiltighet hos flertalet, förorsakad af brist
på politisk mogenhet, af leda vid det öfverdrifna väljandet
och det därvid blomstrande demagogiska oväsen det, som
beredde väg åt den tilltagsna minoritet, hvilken nu sökte rycka
till sig makten. Procureur blef en misslyckad författare vid
namn Manuel[1], en af de våldsammaste talarne i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
