Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vendée för att taga reda på där utbrutna religiösa oroligheter,
afgaf sålunda den 9 Oktober en särdeles hofsam berättelse,
hvari han uttalade sitt tvifvel om lämpligheten af att använda
tvångsåtgärder samt varnade för ett inbördes krig, och både
han och andra girondister fälde under debatterna om den
religiösa frågan yttranden, hvilka syftade till dess lösande genom
en skilsmessa mellan stat och kyrka d. v. s. en fullständig
religionsfrihet enligt amerikanskt mönster, men något
allvarsamt försök att förverkliga denna tanke gjorde de dock ej,
och när det kom till stycket, ryggade ej häller gironden
alldeles tillbaka för tvångsåtgärder. Ja Isnard var t. o. m. en
af de mest fanatiska förföljelsepredikanterna. Slutet blef att
församlingen den 29 November med anslutning till Fauchets
förslag beslöt att ånyo affordra de edvägrande d. v. s. redan
afsatta presterna författningseden och, om de fortfarande
tredskade, beröfva dem deras pensioner samt ställa dem under
uppsigt af departementsmyndigheterna, af hvilka de, såsom
»misstänkta» för uppror, skulle godtyckligt kunna förvisas från
sin bostad.
Om den lagstiftande församlingen kunde åberopa sig på
den konstituerandes föredöme med afseende på de edvägrande
presternas behandling, så måste hon däremot ensam bära
ansvaret för de tvångsåtgärder, som nu vidtogos mot
emigrationen.
Bakom denna fråga låg en ännu större: den om krig
eller fred. Girondisterne misstänkte, att konungen med
utlandets bistånd ville omstörta författningen, och som vi veta
hade de häri ej så orätt. Om de själfva verkligen velat
upprätthålla den, borde de emellertid framföralt hafva sökt
undvika utländska förvecklingar, ty det bästa sättet att
omintetgöra konungens kontrarevolutionära planer hade tydligen varit
att beröfva honom möjligheten af främmande hjälp, och vi
skola i det följande se, att detta verkligen torde kunnat låta
sig göra. I stället gjorde de alt för att framkalla konflikten,
och i själfva verket var detta, sedt från deras synpunkt,
ganska ändamålsenligt, då fruktan för ett af emigranterna
tillstäldt och af hofvet gynnadt europeiskt korståg mot
revolutionen, om något, var egnadt att förmå det franska folkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
