Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genast konungen en adress, hvari han uppmanades att låta
utgå sitt ultimatum till emigranternas beskyddare bland de
tyska furstarne samt bringa till slut underhandlingen om
Elsass och Lothringen.
Tydligen var ett bifall till denna begäran ett steg i
krigisk riktning, och som vi veta var det ej ett krig, utan en
kongress, som konungen och drottningen önskade, men i sin
förtviflan öfver kejsarens likgiltighet för kongressplanen hade
de vid denna tid börjat gifva rum för tanken, att krigshotet
eller t. o. m. kriget i nödfall finge tillgripas för att förmå
makterna att uppträda[1]. Den 14 December infann sig sålunda
Ludvig i församlingen och meddelade, att han skulle tillsäga
kurfursten af Trier att vid risk af att räknas såsom fiende
före den 15 Januari 1792 upplösa de väpnade emigrantskarorna,
att han skulle gifva öfriga tyska furstarne liknande
tillsägelser och begära kejsarens intervention samt att, om alt
detta blef fruktlöst, han själf skulle föreslå krig. Samtidigt
sände han Breteuil en hemlig instruktion, huru denne för
hofven skulle förklara det steg han tagit: detta hade
framkallats af emigranternas ohörsamhet mot hans önskningar och
af nödvändigheten att mildra intrycket af vetot, men långt
ifrån att göra en väpnad kongress onödig var det en
ytterligare orsak till en sådan, ty krigshotet mot tyska riket borde
ålägga de makter, som voro dess beskyddare, att ingripa; de
borde därvid undanrödja orsaken till fransmännens klagomål
— emigranternas rustningar — men på vilkor att Frankrike
själft uppfylde sina skyldigheter samt erhölle en betryggande
författning. Det olyckligaste ansåg han vara, om furstarne
gåfvo efter utan att de europeiska makterna trädde emellan.
Framkallade kongressen ett krig, vore detta alltid bättre än
ett inbördes, och om det mot förmodan ginge lyckligt för
Frankrike, skulle det öka konungens makt; ginge det åter
olyckligt, skulle fransmännen med sin benägenhet att gå till
ytterligheter hastigt intagas af skräck och kanske vända sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
