Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trots all sin stortalighet ville dock girondisterna undvika
ett krig med England, ja skulle gerna sett, om man med
denna makt kunnat erhålla en allians. Detta var äfven
Narbonnes mening, och han och girondisterna ryggade nu, för att
nå detta mål, ej tillbaka för samma ytterlighet, som hofvet
haft i sinnet, nämligen att söka vinna England genom anbud
af franska besittningar. Talleyrand var den, som skulle
åstadkomma detta förbundsverk, och Narbonne lyckades utverka
hos regeringen, att han i början af 1792 fick afgå på en
halfofficiell beskickning till London. Neutraliteten mötte i
själfva verket inga svårigheter, ty Pitt, som i olikhet med
kontinentens statsmän sökte i sitt land oskadliggöra den
revolutionära propagandan genom nyttiga reformer, behöfde för
dessa freden, men drottningens vänner, särskildt Fersen, hade
hos den engelska regeringen uppväckt misstroende mot
Talleyrand, och något förbund kom ej till stånd.
Ett hufvudstycke i Narbonnes politik var att vinna
Preussen, som af motståndarne till förbundet med Österrike
alltid betraktats såsom Frankrikes naturliga bundsförvandt.
Delvis sammanföllo härvid Narbonnes och triumvirernas
sträfvanden. Fredrik Wilhelm II var en svag karaktär, som
beherskades af mätresser och äfventyrare samt lätt kunde lockas
från den ena ytterligheten till den andra. För tillfället hade
emigranterna fått ett visst välde öfver honom, så att fara syntes
för handen, att han skulle nödga kejsaren till krig, och
triumvirerna läto därför ett sändebud afgå till Berlin för att verka för
freden. En underhandling med Preussen var naturligtvis
behaglig för Narbonne och dennes förtrogne, men de ville, att
man genom att muta gunstlingarne skulle söka utverka ett
förbund, och då det utsedda sändebudet, grefve de Ségur, ej
kunde påräknas för ett sådant värf, anförtrodde de detta i
hemlighet åt en intrigör vid namn Jarry. Denne stod
emellertid dem ovetande i förbindelse med La Marck och förrådde
till honom deras plan. La Marck meddelade den åter åt
hofvets vänner, och desse voro ej sena att utsprida planen i
Berlin men såsom — Ségurs instruktion[1]. Följden blef, att denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
