Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uteslutande till sin fördel, om de blefvo helt och hållet upptagna
af det franska kriget. I samma riktning verkade dessutom,
att de jämväl misstrodde hvarandras afsigter på det olyckliga
landet, och sålunda undgick Frankrike tillsvidare ett anfall.
Den franska revolutionens räddning vid detta tillfälle var
altså Österrikes och Preussens samvetslösa politik mot Polen,
och vid tanken på de olyckor, som den segrande revolutionen
sedan drog öfver dessa makter, må man då här om någonsin
vara berättigad att tala om en historiens nemesis.
Girondisterna försummade ej att begagna denna frist
till att utdraga konsekvenserna af sin krigspolitik. Den 15
Maj påstod en af partiets literatörer Carra i tidningen Les
annales patriotiques, att den österrikiska komitéen under
ledning af Montmorin och Moleville förberedde en St.
Bartholomei-natt åt »patrioterna», och anklagelsen utfördes vidare
den 23 Maj inför den lagstiftande församlingen af Gensonné
och Brissot. Nu togs också ytterligare ett steg till den
personliga säkerhetens våldförande, ett steg som tillika var
enkom egnadt att sätta konungen på det hala, i det
nämligen riksdagen den 27 Maj beslöt, att edvägrande prester
skulle, blott på begäran af 20 aktivborgare, kunna af
departementalmyndigheterna deporteras. Alla upphetsningar mot
konungen måste dock blifva kraftlösa, om denne till sitt skydd
egde en pålitlig truppstyrka, och det parisiska ur medelklassen
rekryterade nationalgardet var, i synnerhet sedan Narbonne
skickat centergrenadiererna till gränsen, i viss mån en sådan,
och ännu mer var detta fallet med den lifvakt, som enligt
författningen tillkom konungen. Redan den 11 Febr. 1792
hade girondisterne, för att skaffa sig en motvigt mot det förra,
som dock ej blott för konungen utan äfven för representationen
var ett värn mot anarkien, låtit kommunalstyrelsen besluta den
lägre pariserbefolkningens beväpnande med pikar[1], och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
