Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oxögssalen (L’oeil-de-boeuf) tillsammans med prinsessan Elisabet,
3 ministrar och några pålitliga nationalgardister. Dörren var
stängd, men den anstormande massan började under höga rop
sönderslå den med yxor och bösskolfvar. »Frukta ej»,
yttrade en nationalgardist till konungen.» »Jag är ej rädd»,
svarade denne, »lägg er hand på mitt hjärta; det är rent»,
hvarpå han lät öppna dörren. Nationalgardisterna räddade
honom och hans syster från att nedtrampas genom att hjälpa
dem upp i hvar sin fönsternich, och snart var den stora salen
ett enda kaos af vilda gestalter, som tjutande svängde sina
vapen och öfver hvilkas hufvuden det blodiga kalfhjärtat
sväfvade såsom ett fälttecken. »Ned med herr veto», »För d—
i våld med veto», »ministrarnes återkallande», »lagen mot
presterna», »lagen om lägret!» vrålade de »petitionerande»,
och öfverröstande larmet höll slagtaren Legendre till konungen
ett hotande och förolämpande tal. Hvad den nya
borgarebeväpningen kunde användas till fick man nu se, då några
af de vildaste med sina tillhyggen måttade åt konungen, men
nationalgardisterna parerade huggen, och mördarne ryggade
tillbaka för konungens fasta hållning. Denna öfvergaf honom
ej ett ögonblick, och på hopens fordringar svarade han trots
alla hotelser blott, att han skulle göra hvad författningen
ålade honom. På samma gång visade han den största
vänlighet, ja iklädde sig en röd mössa, som räcktes honom på en
stång, samt behöll denna för en konung egendomliga prydnad
under hela uppträdet. Då en nationalgardist, som såg honom
lida af hettan, erbjöd honom ett glas vin, drack han en skål
för Paris’ befolkning och den franska nationen, hvilket till
och med inbragte honom en applåd. Emellertid blef
situationen allt betänkligare, då folkmassan ej ville aflägsna sig
utan att hafva genomdrifvit sina fordringar. Själfva Vergniaud
och Isnard, som funno att man gått för långt och nu kommo
för att besvärja stormen, kunde ej uträtta något. Framemot
kl. 6 e. m., då skandalen varat i två timmar, infann sig
ändtligen Pétion, som hela dagen hållit sig undan. Han tillät
emellertid, att de hotande uppmaningarna till konungen
förnyades, men då denne förblef obeveklig, måste han slutligen
under smickrande utlåtanden öfver det »värdiga» sätt, hvarpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
