Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyrannen Lysander och kulminerade i följande apostrof: »Man,
som fransmännens ädelmod ej kunnat röra — — ni har ej
uppfylt konstitutionens mening. Den blir kanske omstörtad,
men ni skall ej skörda frukten af er mened — —. Ni är
ej mer något för denna konstitution, som ni så ovärdigt kränkt,
något för detta folk, som ni så fegt bedragit!» Den slutsats,
som han drog af alt detta, var att fäderneslandet borde
förklaras vara i fara. Mot honom uppträdde visserligen Dumas,
men redan följande dagen (d. 4) stadgade församlingen hvad
en sådan förklaring skulle innebära, nämligen att alla
myndigheter skulle vara i ständig verksamhet, att rikets alla
nationalgarden skulle träda under vapen, att alla måste bära
den trefärgade kokarden samt att ett afsigtligt anläggande
af upproriska igenkänningstecken skulle straffas med döden,
d. v. s. hela rikets proklamerande i belägringstillstånd.
Detta var att lemna fritt spelrum åt de hatets och
omstörtningens krafter, som revolutionen lösgjort just därför,
att hennes upphofsmän i sitt svärmeri för mänsklighetens
allmänna broderskap förutsatte, att de ej existerade, och
egendomligt nog skulle omedelbart innan ett sådant steg togs,
detta svärmeri ännu en gång få visa sin makt öfver sinnena.
Den 7 Juli sökte nämligen centermannen biskop Lamourette
från Lyon afvända förklaringen om fäderneslandets fara genom
en känslosam uppmaning till allmän enighet, som skulle få
sitt uttryck i en förklaring, att man lika mycket afskydde
republiken som tvåkammaresystemet, och hans ord uppväckte
en sådan hänförelse, att de deputerade sprungo upp från
sina platser, partierna blandades, de bittraste motståndare
omfamnade och kysste hvarandra, och själfva konungen,
som genom en deputation underrättats om hvad som
förefallit och infunnit sig i församlingen, hyllades med jubelrop.
Men knappt hade känsloruset fördunstat, förr än man åter
var färdig att sönderslita hvarandra. Den följande dagen
förhånades hela scenen i jakobinerklubben, den 9 Juli
anklagade Brissot öppet i församlingen hofvet för förräderi, den
10 afgick hela ministären i följd af konungens vägran att resa
till Compiègne, och den 11 utfärdades, trots »Lamourettes
kyssar», förklaringen om fäderneslandets fara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
