Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namnet. Visserligen förklaras däri, att monarkerna ej hade
för afsigt att »rikta sig genom eröfringar» eller inblanda sig
i Frankrikes inre angelägenheter, utan blott att befria
konungen, men denna del af Mallet du Pans program vidröres
dock blott flyktigt; hvad man egentligen hemtat därur var
hotet, och detta blef här drifvet till den vansinnigaste höjd:
om de civila fransmännen vågade försvara sig, skulle de på
stället bestraffas efter krigslagarne och deras hus förstöras,
och om nationalgardena gjorde det, skulle de behandlas såsom
förrädare; ämbetsmännen skulle med sina hufvuden ansvara
för lugnet, och om den minsta kränkning tillfogades den
kungliga familjen, skulle riksdagsmännen och Paris’
myndigheter utan pardon underkastas militärisk exekution och hela
hufvudstaden prisgifvas åt förstörelse.
Redan den 28 Juli blef detta manifest kändt i Paris, och
naturligtvis åstadkom det ett alldeles motsatt resultat mot det
beräknade. Om redan själfva hjärtpunkten i hofvets
räddningsplan innebar en villfarelse, nämligen att fransmännen
af utländska makter skulle kunna öfvertalas till ett sådant
förtroende gent emot den karaktärssvage Ludvig och den
hatade Marie-Antoinette, att de öfverlemnade åt deras
godtfinnande att bestämma öfver alla revolutionens resultat, så
var det ännu orimligare, att de skulle kunna förmås därtill
genom dylika hotelser. Tvärtom kom nu genom dessa
konungen att inför nationen framstå såsom en grym fiende, de
som bekämpade honom åter som de enda fosterlandsvännerna,
och blotta själfbevarelsedriften måste nu drifva dessa att till
hvad pris som hälst rycka till sig makten. Dock blef det ej
girondisterna som utförde denna handling.
Efter Vergniauds och Brissots utfall skulle man kunnat
tycka, att endast ett återstod för partiet, nämligen att afsätta
Ludvig, och det hade äfven för det afgörande ögonblicket sökt
skaffa sig en egen beväpnad styrka. Marseille hade såsom
sitt ombud under tvisterna med departementstyrelsen uppsändt
till Paris sitt kommunalråds sekreterare den unge Barbaroux,
en äkta son af det södra Frankrike, älskvärd, men ytlig,
passionerad och alltid i fara att ryckas bort af sin
inbillningskraft. Han entusiasmerade sig genast för girondisterna, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
