Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lät Pétion i kraft häraf förklara, att de parisiska
sektionsförsamlingarna skulle ständigt (dag och natt) vara i
verksamhet; därefter hade de anarkiska dagdrifvarne blott att
passa på tillfället, då sektionerna stodo tomma, för att i deras
namn lagstifta. Äfven en centralmyndighet erhölls, i det
man (d. 17 Juli) tillät sektionerna att till stadshuset skicka
ombud (kommissarier); härigenom kunde det parti, som
beherskade de förra, när som helst skapa en kommunalstyrelse
efter sitt sinne vid sidan af den lagliga.
Sådan var den revolutionära apparaten, och så snart
hertigens af Braunschweig manifest blifvit kändt, sattes den i
gång. Konungens förräderi togs nu som en afgjord sak, och
detta ej blott eggade revolutionärerna, utan förlamade det
motstånd, som den öfriga befolkningen annars skulle satt
emot deras planer. Förgäfves sökte konungen besvärja
stormen genom att (den 3 Aug.) för nationalförsamlingen uttala
sitt tvifvel om manifestets äkthet och betyga sin ifver för
bevarandet af konstitutionen samt landets oberoende. Det
enda möjliga räddningsmedlet: flyktplaner, som altjämt
uppgjordes af de konstitutionella, bl. a. hertig de Liancourt och
fru Staël von Holstein, afvisade han och drottningen
fortfarande. Till det yttersta klängde de olycklige sig fast vid
det bedrägliga hoppet om de främmande arméernas ankomst
till Paris, och enligt vittnesbörd af Lafayette, Malouet m. fl.
skola de nu hafva sökt vinna tid härför genom att muta
folkledarne: Danton, Santerre o. s. v., men om dessa togo
penningar, så skaffade de sig därigenom blott medel till
upproret[1]. Redan förut hade adresser och förslag om konungens
afsättning förekommit, ehuru de ej väckt någon större
uppmärksamhet, men den 31 Juli förklarade sektionen Mauconseil
rent ut, att den ej längre erkände Ludvig såsom konung,
och att den fem dagar därefter skulle uttåga för att delgifva
nationalförsamlingen detta beslut, d. v. s. resa sig, och den
3 Aug. frambar Pétion till församlingen en i sektionernas
namn af deras kommissarier uppsatt petition om Ludvigs
afsättning och den verkställande maktens öfverlemnande åt en
af församlingen vald ministär. Det förra beslutet annullerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
