- Project Runeberg -  Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799) /
361

(1887) [MARC] Author: Simon J. Boëthius - Tema: France
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

general i stadshuset, öfverlemnande åt andra, såsom Dantons vän
notarien Westerman, att gå i spetsen för anfallet. Framemot
åttatiden på morgonen anlände upprorshärens avantgarde till
Karrusellplatsen och började belägra porten till slottets
borggård.

En timme förut hade konungen för att upplifva modet
hos sina försvarare själf begifvit sig ut för att inspektera
dem. Af några mottogs han med lefverop, men andra tego
eller ropade: »ned med vetot!» »ned med konungen!» Då
han nedstämd och utmattad återkom, erhöll han underrättelse
om hvad som tilldragit sig på stadshuset, och kort därpå
började folkmassan försöka intränga i slottet. Här herskade
blott villrådighet och förvirring. Roederer trodde ej, att
departementalstyrelsen, utan blott kommunalstyrelsen hade rätt
att proklamera upprorslagen, men den sistnämda styrelsen
var upplöst, och Mandats död hade fullständigt förlamat
nationalgardet. Slutligen framträdde Roederer inför konungen
och förklarade i departementalstyrelsens namn, att den
kungliga familjens enda räddning vore att söka skydd hos
nationalförsamlingen, och då drottningen med förtrytelse motsatte sig
ett så fegt beslut, utropande: »Således äro vi då ensamma!»
inföll han: »ja ensamma, försvaret är omöjligt!» På
konungens anmärkning, att det ej var mycket folk på
Karrusellplatsen, svarade han, att förstäderna voro i antågande, och
efter ett kort betänkande yttrade Ludvig slutligen: »Låtom
oss gå, må vi gifva äfven detta yttersta prof på
undergifvenhet!» Klockan var då något öfver 8 f. m. Främst i det
sorgliga tåget gick Roederer och hans ämbetsbröder, därefter
kom den kungliga familjen, förd af ministrarne och uppvaktad
af prinsessan de Lamballe och guvernanten fru de Tourzel.
300 nationalgardister och 150 schweizare medföljde som eskort.
Till en början mötte inga svårigheter, men ju närmare man
kom Manègesalen, ju mer tilltog trängseln och ju vildare och
hotfullare blef folkmassans beteende. Omedelbart före de
kungligas ankomst hade i närheten af Manègesalen den sedan
Oktoberdagarna bekanta Théroigne Méricourt i spetsen för en
pöbelhop öfverfallit och mördat några under natten anhållna
rojalister, hvilkas hufvuden nu kringburos på pikar[1]. Slutligen


[1] Det egentliga föremålet för Théroignes raseri var den spirituelle
medarbetaren i Actes des apôtres: Suleau, hvars skarpa penna ej skonat den
revolutionära amazonen. Hon bar själf hand på honom. Théroigne ådrog
sig sedan under Robespierres välde i sin ordning de då herskande
anarkisternas onåd och underkastades en skymflig behandling (offentlig bastonad).
Hennes regellösa och passionerade lif slutade i vansinne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:40:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/denfrrev/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free