Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan tack vare Mortimer-Ternaux’ och Schmidts undersökningar
nu med full säkerhet besvaras, och svaret blir nekande. I
störtandet af l’ancien régime hade nog de parisiska arbetarne
och småborgarne deltagit och då i första upphetsningen
bidragit till den allmänna oredan, men de af Schmidt
offentliggjorda polisrapporterna ådagalägga, att dessa klasser sedan i
allmänhet ej voro anarkiskt, ja i princip ej ens republikanskt
sinnade[1]. Den ständiga anarkiska kärntruppen, de egentliga
»sansculotterna», den sannskyldiga »pöbeln» uppgick ej till
mer än en 3,000 manliga individer och bestod, utom rena bofvar,
af afsigkommet folk ur alla klasser, i synnerhet afskedade
soldater, förlupna betjänter, arbetare, som blott voro det till
namnet, med ett ord af detta äfventyrare- och
dagdrifvarefölje, som hvarje stor stad har att uppvisa. Till dessa slöto
sig, drifna af förbittring öfver gammalt förtryck eller af de
förhoppningar och den fanatism, som samhällskontraktets
apostlar uppväckt, i vanliga fall en 3,000 verkliga arbetare
och småborgare, i synnerhet från förstäderna[2], och vid tider
af stor upphetsning kanske ytterligare ett 10,000-tal.
Ypperliga bundsförvandter hade dessutom agitatorerna i de skaror
af löst och afsigkommet folk, som under de oroliga tiderna
vid revolutionens början från hela landet samlats till
småstäderna kring Paris och alltid voro färdiga till våldsgerningar
och plundring. Vid de stora upploppen kunde dessa i band
af ända till 20,000 inströmma till hufvudstaden[3]. På sin allra
högsta höjd uppgingo anarkiens stridskrafter sålunda till
36.000 manliga individer — en försvinnande liten bråkdel af
stadens valmän och äfven med inberäkning af de kvinliga
anarkisterna af hela invånareantalet (600,000). Häraf förklaras
ock agitatorernas ifver att i Paris kvarhålla de jakobinska
federerade och särskildt marseillarne. Åt dessa hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
