Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 1. Girondens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och dessa önskade, att konventet helt enkelt skulle
landsförvisa konungen. Girondens flertal ville åter, att konventet
skulle fälla en ordentlig dom, och tänkte sig nog därvid, att
denna skulle lyda på dödsstraff, men domen ville man sedan
underkasta en allmän folkomröstning, och härigenom hoppades
åtminstone många, att konungens lif skulle kunna räddas, utan
att de behöfde kompromettera sin republikanism. Berget
slutligen delade den första gruppens åsigt, att konventet borde
hafva afgörandet helt och hållet i sin hand, men för att döda.
Under förhandlingarnas lopp blef det emellertid alt mera
klart, att frågan om konungens öde blott var ett moment i
striden mellan gironden och berget. Ej blott den jakobinska
pöbeln utan ock de arbetareskaror, som tidtals lystrade till de
revolutionära slagorden, men hvilkas ifver Septembermorden
nu en tid afkylt, läto sig nämligen intalas, att konungens
död var nödvändig för revolutionens räddning; ja, då nöden,
anarkiens oundvikliga följeslagerska, äfven denna vinter
uppenbarade sig i Paris, inbillade agitatorerna de lättrogna, att
konungen var skulden härtill, och lyckades härigenom hos
folkmassan uppväcka en hatfull fanatism, som endast kunde
tillfredsställas med den olycklige monarkens blod. Så hemföll
ånyo, just genom frågan om konungens dom, hufvudstaden
under agitatorernas välde, och då detta var vilkoret för bergets
och pariserdemagogernas seger, fingo sålunda girondisterne
dyrt plikta för att de låtit denna fråga komma å bane. Deras
motståndare förstodo också att rikta den nyväckta
folkfanatismen direkt mot dem, i det de tolkade hvarje deras minsta
försök att i fråga om konungens behandling föra
mänsklighetens och rättvisans talan såsom bevis på sympati för
revolutionens fiender, ja såsom rojalism. I synnerhet blefvo
sektionsförsamlingarna härdar för den återuppvaknande anarkiska
despotismen, och agitatorerna skydde ej ens öppet våld för
att i dem befästa sitt välde.
Girondisterne beredde sig äfven till strid, men med
vanlig opraktiskhet och halfhet. För att få tillfälle att på
fienden återkasta misstanken för rojalism, läto de Buzot den 16
Dec. föreslå, att alla slägtingar till fångarne i Tempeltornet
och således äfven bergets skyddsling hertigen af Orléans skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
