Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 2. Skräckväldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skonade, såsom Ducos och Fonfrède, och tillika beslöts då,
att 73 deputerade, som uppsatt en hemlig protest mot den 2
Juni, skulle häktas. En del af berget ville, att äfven dessa
skulle prisgifvas åt tribunalet, men Robespierre räddade deras
lif för att i dem erhålla en gisslan gent emot centern eller
en blifvande hjälptrupp mot — berget. Samma dag beslöts,
att »enkan Capets» rättegång ofördröjligen skulle börja.
Trots det medlidande, som Marie-Antoinettes tragiska öde
måste ingifva, kan dock ej en opartisk historieskrifning
erkänna henne såsom ett skuldlöst offer. Af det föregående
torde framgå, att hennes inflytande i många hänseenden varit
olycksbringande, och särskildt att hennes andel var stor i den
förnämsta af Frankrikes olyckor: att revolutionen bragtes på
afvägar. Och dock torde hennes så att säga subjektiva
ansvarighet mindre böra sökas i hennes förhållande till
revolutionen än i hennes förhållande under den föregående tiden,
hennes s. k. lyckliga; ty det var då, som hon genom lättsinne
ohjälpligt förstörde sin ställning såsom Frankrikes drottning
och möjligheten för sig att rätt uppfatta revolutionen. Hon
måste sedan i denna se en fientlig makt, och ända in i döden
var hon också öfvertygad om sin saks rättvisa. Detta torde
förklara det egendomliga förhållandet, att just under hennes
kamp mot revolutionen — det olycksaligaste af alla hennes
verk — hennes personlighet så att säga växer och blir mera
tilltalande. Vid de stora kriserna i mänsklighetens historia
blir nämligen situationens allvar ofta sådant, att, där ädlare
egenskaper finnas, de då framkallas äfven hos dem, som taga
miste om målet. Så gick det nu med Marie-Antoinette, och om
än efterverlden ogillar hennes »kontrarevolutionära»
sträfvanden, synes den böra erkänna att de utvecklade och höjde hennes
karaktär. Liksom vi t. ex. kunna skänka vår sympati åt
den antika hedendomens sista högsinta förkämpar, så äro vi
därför ock berättigade att med deltagande följa Frankrikes
olyckliga till döden hetsade drottning i hennes förtviflade kamp
för alt hvad hon aktade högst och vörda den ädla resignation
och det högsinta mod, som hon ådagalade i fängelsets
kvalfulla enslighet, inför sina föraktliga domare och vid dödens
möte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
