Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 2. Skräckväldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 14 Oktober 1793 instäldes hon för domstolen, hvars
president då var Herman. Hennes hår hade grånat och
hennes drägt var sliten, men hennes hållning ädel och värdig.
Fouquiers anklagelse innehöll sådana orimligheter, som att
Österrike förde kriget med de millioner, hon gifvit det, och att
fångenskapen efter flykten till Varennes var af henne aftalad
med Lafayette för att möjliggöra deras hemliga
öfverläggningar. Den kulminerade dock i beskyllningen, att hon förledt
sin son till onaturliga utsväfningar. Pache, Chaumette, Hébert,
Simon och målaren David hade förmått den åttaårige gossen
att sätta sitt namn under en skrift, hvari både drottningen
och prinsessan Elisabet anklagades härför[1], och Hébert
frambar den inför domstolen. I allmänhet inskränkte drottningen
sitt försvar till att neka och framhöll, att hon blott varit
Ludvig XVI:s hustru och därför bort lyda honom, och på
anklagelsen att hon styrt sin gemål, svarade hon: »det är stor
skilnad mellan att tillråda en sak och att låta utföra den».
Den hébertska skändligheten lemnade hon först obesvarad,
men svarade slutligen på en jurymans interpellation: »Naturen
förbjuder att besvara en sådan beskyllning mot en mor; jag
vädjar till alla närvarande mödrar», och detta gjorde ett
sådant intryck på åhörarne, att Robespierre sedan förargad
utropade: »Den uslingen Hébert. Det fattades bara, att han i
hennes sista ögonblick skulle skaffa henne denna triumf af
allmänt deltagande». Utan att yttra ett ord mottog hon sin
dödsdom (kl. 1/2 5 f. m. d. 16 Okt.). Återkommen till
fängelset, skref hon till prinsessan Elisabet, att hon nyss blifvit
dömd ej till en skymflig död, utan till att återförenas med
hennes broder; att hon var lugn som man är, när samvetet
är lugnt, men att hon var djupt olycklig öfver att nödgas
lemna sina barn; hon tackade prinsessan för hennes
uppoffrande kärlek, hälsade sin son, att han skulle minnas fadrens
förmaning att ej hämnas, bad prinsessan förlåta gossen den
sorg, som man genom honom tillfogat henne, bad för egen
del både Gud och människor om tillgift för sina fel och de
lidanden, hon kunnat tillfoga någon, samt tillsade alla sina fiender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
