Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 2. Skräckväldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reträtt till Arcis. I synnerhet upprördes han af girondisternes
öde. Ehuru han nödgats medverka till deras störtande, skulle
han gerna velat rädda deras lif, såsom han en gång gjort med
Duports. Både Garat och Dantons söner hafva intygat, att
det var med verklig förtviflan, som han förutsåg och förnam
deras undergång. »Vi förtjäna alla» — skall han enligt de
sistnämde hafva utropat — »döden lika väl som de, och vi skola
alla efter hvarandra drabbas af samma öde». Detta yttrande
synes äfven visa, att det ej blott var hans känsla som
upprördes af det vansinniga mördandet, utan att han förutsåg,
att därigenom på längden måste alstras ett hat, mot hvilket
ingen skräck kunde skydda jakobinerne. Först sedan denna
nya face af Dantons politik trädt i dagen, kan man
fullständigt uppfatta densamma. Hvilken hans andel i
septembermorden än må hafva varit, blir dock revolutionstribunalets
förespråkare en blodsman, men mördandet var för honom
aldrig ändamål, utan blott ett öfvergående medel; han
synes liksom den romerske Augustus hafva velat genom skräck
nedslå alt motstånd och sedan genom försonlighet och en vis
statskonst försona landet med sitt eller sitt partis välde.
Till en början såg det ut som om hans ande skulle vara
nog mäktig att leda själfva jakobinismen till ett förnuftigt
mål. Det var hans inflytande, som i väsentlig mån
förskaffade utskotten den ökade befogenhet, som stälde
pariserkommunen under deras kontroll, och den 26 Nov. 1794
förmådde han konventet att ej vidare inom sitt sköte tillåta några
presterliga afsägelsescener — »religiösa maskerader»; han
antydde då äfven, att folket borde få bringa sin hyllning åt
det högsta väsendet, ja vågade till och med mot skräckväldet
åberopa en konungs — Henrik IV:s — exempel. I dessa
sträfvanden fann han verksamt understöd hos sina vänner.
En af dem, Philippeaux, som synes varit en verkligt
aktningsvärd man, riktade förkrossande anfall mot Rossignols
skändliga framfart, som han lärt känna såsom konventskommissarie
i Vendée, och äfven Bouchotte, Vincent och Ronsin angrepos
af dantonisterne (t. ex. af Bourdon de l’Oise). För mildheten
ifrade i synnerhet den oberäknelige Camille Desmoulins.
»Lyktans generalprokurator» blef nu guilotinens ifrigaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
