Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 2. Skräckväldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afgörande strid, men då återkom St. Just från en beskickning
till Flandern. Han egde mera beslutsamhet än sin mästare.
En afgjord anhängare af en stark regering[1], såg han med
missnöje hébertisternes opposition mot utskotten, men ville å
andra sidan ej veta af någon mildring i skräcken, och han
hatade Desmoulins, som genom speglosan: »St. Just bär på
sitt hufvud med samma vördnad, som om det vore det heliga
sakramentet», träffat hans svagaste pankt. Antagligen var
det genom hans inflytande, som Robespierre nu förmåddes
att våga försöket att på en gång befria sig från hébertisterne
och dantonisterne. Härvid gälde det att försäkra sig om
Collots och Billauds bistånd, och det lyckades. När dessa
fingo tillfredsställa sitt hat mot dantonisterne, hade de ej något
emot att offra sina förra vänner hébertisterne, hvilkas
opposition mot välfärdsutskottet ju äfven var farlig för deras egen
makt. Att Robespierre ej begärde något bättre än att blifva
befriad från sin mest fruktansvärda rival lider intet tvifvel,
men hycklande gaf han sig min af att endast motvilligt offra
Danton åt Collot och Billaud.
Först kom ordningen till hébertisterne. Vid deras
bekämpande kunde utskottet påräkna konventets fulla bifall,
men å andra sidan hade de till sitt förfogande
revolutionsarméens 7 000 man och denna pariserkommun, som hittills
varit själen i och segraren vid alla revolutioner. Berget och
välfärdsutskottet inläto sig i själfva verket på samma strid,
som störtat gironden och tolfmannautskottet, och det skulle
då tyckas som om de bort få samma öde. Ställningen var
dock något olika. De, hvilka nu ledde anfallet mot
kommunen, hade ej blifvit brännmärkta som kontrarevolutionärer;
de beherskade den mäktiga jakobinerklubben, och St. Just
förstod att komma den revolutionära pöbeln att hädanefter
vända sina förhoppningar till regeringsutskotten i stället för
till kommunen, i det han såsom de förras rapportör den 26
Febr. och 3 Mars genomdref, att de misstänktas egendom
skulle indragas och utdelas bland sansculotterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
