Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 2. Skräckväldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Lucile Desmoulins lycklig att få återförenas med sin
»älskade Camille».
Efter det hébertska och dantonska partiets fall fans ej
mer någon motvigt mot regeringsutskotten, och dessa nöjde
sig ej längre med att vara en stark regering, utan
åvägabragte en maktkoncentrering, hvartill historien ej lätt kan
uppvisa ett motstycke. Det genom hébertisternas nederlag
nästan upplösta kommunalrådet lät Robespierre
välfärdsutskottet med förbigående af sektionerna komplettera med hans
kreatur, bl. a Coffinhal. I stället för den häktade Pache
gjorde han Fouquiers substitut Fleuriot till mär, och
Chaumette fick till efterträdare såsom nationalagent jurymannen i
tribunalet Payan. Revolutionsarméen upplöstes och
nationalgardet beherskade Robespierre genom Hanriot. På detta sätt
bragtes Paris fullständigt under utskottens välde; inom
riksförvaltningen åter befriade de sig från sin enda återstående
rival: ministerrådet, hvilket den 1 April ersattes med 12 helt
och hållet osjälfständiga »kommissioner», och
konventskommissarierna stäldes nu (29 Maj) i strängare beroende af
välfärdsutskottet än förut. Bland de nya ministrarne eller
»kommissarierna», såsom de hädanefter blott skulle kallas, märkes
Herman, som för sin tjänstvillighet senast under den
dantonska processen belönades med justitieportföljen. Äfven den
revolutionära rättskipningen centraliserades, därigenom att det
af utskotten beroende revolutionstribunalet i Paris ensamt
tillerkändes rätt att döma »konspiratörer» (16 April).
Konventets förnedring nådde nu sin höjd. Dessa
folkrepresentanter, som hettes vara beklädda med folkviljans
allmakt, voro i själfva verket de eländigaste af alla slafvar,
utan annat mål för sin ärelystnad än att få — lefva[1].
Skräcken hade nu äfven hunnit berget. Något stöd mot utskotten
hade dettas medlemmar ej att påräkna af slätten, som tvärtom
med skadeglädje såg sina hittillsvarande förtryckare få lemna
bidrag till dödsskörden, och sålunda försattes montagnarderne
i den fatalaste mellanhand. Till hvilket parti
folkrepresentanterna än hörde, visste de sig ständigt bevakade af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
