Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 2. Skräckväldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 8 Juni (20 Prairial) 1794 invigdes den nya kulten med
en af David arrangerad fest, och då konventet visat
Robespierre artigheten att vid denna tid välja honom till president,
fick han spela hufvudrollen. Han talade till folket i
Tuilerie-trädgården och antände »ateismens monster», som dolde en
där uppstäld staty af visheten, och han anförde det stora
festtåget, som därefter afgick till Marsfältet, för att bringa
det högsta väsendet sin hyllning. Liksom samtliga
konventsledamöterna var han härvid iförd plymacherad hatt och
trefärgadt skärp — hittills ett utmärkelsetecken blott för
konventsledamöter på beskickning — och bar i handen en bukett
af blommor och ax, men genom sitt pudrade hår stack han
af mot flertalet af sina kamrater, hvilka bortlagt detta den
gamla regimens mode, och man anmärkte, att färgen på hans
prydliga drägt var de franska konungarnes sorgfärg (violett).
Detta ögonblick var utan tvifvel det stoltaste i hans lif, och
hela hans uppträdande röjde, att han kände sig såsom folkets
kalif, men öfvermodet beredde nu också hans fall.
Under festtåget sårades hans öron af ironiska yttranden
af några konventsledamöter. Detta stärkte hans misstankar,
att åtskilliga montagnarder, särskildt Dantons och Héberts
öfverlefvande vänner, hvarken voro uppbygda af hans person
eller hans religion, och så mognade till beslut en tanke, som
han redan en tid hvälft, att äfven göra sig af med dessa
kättare. Trogen sin lömska natur, sökte han emellertid härvid
skjuta regeringsutskotten framför sig. Frågan blir då, huru
långt han kunde räkna på dessa.
Efter Héraults afrättning bestod välfärdsutskottet blott
af 11 personer. Af dessa egnade sig 5 åt förvaltningens
detaljer: Carnot och Prieur de la Côte d’Or åt krigsväsendet
till lands, Lindet och Prieur de la Marne åt landets och
arméens proviantering och Jean-Bon-St. André åt sjöväsendet.
Det var dessa, som genom sitt pligttrogna arbete åstadkommo,
att Frankrike, trots anarkien, kunde fortsätta kampen mot
Europa. För att få sköta sina departement måste de i frågor,
som ej angingo dessa, rätta sig efter sina ämbetsbröder, och
mängden af förvaltningsärenden gjorde det i själfva verket
till en »fysisk omöjlighet» för hvarje medlem af utskottet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
