Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 3. Den fria författningens undergång (Konventets afslutning och Direktoriet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
femhundra» föreslogo 10 gånger så många, som för hvarje gång
skulle väljas, och »de gamle» inom denna lista verkstälde det
definitiva valet. Direktoriet utöfvade fullständigt den
verkställande makten, disponerade öfver arméen, till- och afsatte
ministrarne, hvilka ej skulle bilda en konselj, förde
underhandlingar med främmande makter o. s. v. Dock tillkom
rätten att förklara krig den lagstiftande kåren på förslag af
direktoriet, och fördrag skulle underkastas rådens ratifikation.
På lagstiftningen hade direktoriet intet annat inflytande än
att promulgera den lagstiftande kårens beslut.
Med afseende på förvaltningen skedde den vigtiga
förändringen, att distrikten upphörde att vara egna
förvaltningsområden, men kantonerna däremot blefvo sådana (municipier).
Grundsatsen, att de förvaltande ämbetsmännen skulle väljas
endast för vissa år bibehölls, men direktoriet fick rätt att
afsätta dem och provisoriskt till nästa val utnämna deras
efterträdare samt att låta öfvervaka både municipiernas och
departementens förvaltning genom af sig helt och hållet beroende
kommissarier, hvarjämte det tillsatte skatteuppbördsmän. Både
i kommunerna och departementen afskaffades generalråden,
och hela förvaltningen öfverlemnades åt fåtaliga
verkställande myndigheter. Städer med öfver 100 000 innevånare skulle
delas i flere municipier, och härigenom gafs dödsstöten åt den
fruktansvärda »pariserkommunen».
Medlemmar af den lagstiftande kåren och direktoriet
gjordes ansvariga för en riksrätt, som skulle döma på
anklagelse af de »femhundrades råd» och bildades i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med den i 1791 års författning föreskrifna
riksrätten.
Helt visst innebar denna författning, hvars förnämsta
upphofsman var Boissy d’Anglas, ett betydligt framsteg i
jämförelse med dem, som revolutionen förut presterat.
Visserligen var det en svaghet, att regeringen ej erhållit rätt att
föreslå lagar, men något var dock här gjordt för att gifva
henne makt öfver förvaltningen samt för att motverka anarki
och tygellös statsdespotism. Olyckligtvis var konventets
majoritet alt för fången i jakobinska traditioner för att kunna
respektera de grundsatser af laglighet och frihet, som den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
