Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 3. Den fria författningens undergång (Konventets afslutning och Direktoriet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mynt. Men icke ens denna oerhörda plundring af de enskilde
till statskassans fördel förmådde bringa det franska
finansväsendet på fötterna, utan därtill fordrades de ofantliga
krigskontributioner, som segrarna nu började inbringa, och Europa
fick sålunda i sista hand betala revolutionens finansiella orgie.
Farligare för de makthafvande inom direktorium än de
parisiska anarkisternas försök voro valen efter den våren 1797
afgående 1/3 af lagstiftande kåren. Vid dessa vunno de
moderata, trots regeringens inblandningsförsök, en lysande seger
och erhöllo härigenom en afgjord majoritet inom den
lagstiftande kåren. Några af de nyvalde voro rojalister, såsom
general Pichegru, men i allmänhet önskade det moderata
partiet, hvilket leddes af män sådana som M. Pumas,
Barbé-Marbois, Boissy, Vaublanc, Pastoret, Dupont de Nemours,
Camille Jordan, Thibaudeau, liksom landet i allmänhet, fred
med utlandet samt befrielse från den jakobinska diktaturen.
Dessa åsigter delades nu också af två bland direktorerna:
Carnot samt underhandlaren i Baselfreden Barthélemy,
hvilken den 19 Maj 1797 efterträdde Letourneur; men trogna
sina jakobinska traditioner sågo de öfriga direktorerna i den
konstitutionella oppositionen blott en anledning till — en
statskupp, och de funno härvid en kraftig hjälpare i Napoleon
Bonaparte.
Det är nu på tiden, att vi egna en närmare
uppmärksamhet åt denne man, som vi redan några gånger sett
framskymta i vår berättelse. Med ungdomens vanliga benägenhet
att göra sig märkvärdig genom att omfatta rådande
modeidéer, äfven om den ej alls inser deras verkliga innebörd,
hade äfven han i sin första ynglingaålder skattat åt Rousseaus
sentimentala och optimistiska utopier. Men han var af
naturen utrustad med den skarpaste blick för verkligheten, och
revolutionen lärde honom snart inse, att lifvet ej är en
menlös idyll. I följd af sin korsikanska börd intog han till denna
rörelse en egendomlig ställning. Alt från barndomen hade
han hatat Frankrike och drömt om Korsikas befrielse, och
hans anslutning till den franska revolutionen var därför
egentligen ett affall, föranledt af äregirighet. I detta
förhållande låg redan ett frö till skepticism, och det utvecklades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
