Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 3. Den fria författningens undergång (Konventets afslutning och Direktoriet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
femhundrades» råd, och tack vare Rousseau fans en utväg att
undslippa det: man kunde hänskjuta den nya författningen
till »suveränen» själf — den allmänna folkviljan. Sedan de
båda rådens utskott den 13 Dec. 1799 för sin del antagit
förslaget, anstäldes nämligen en allmän folkomröstning därom,
men så litet brydde Napoleon sig om att dölja, att han däri
egentligen blott såg en tom formalitet, att han redan den 23
Dec. lät proklamera författningen till efterlefnad och
omedelbart därpå företaga de däri föreskrifna valen. Samtidigt
förklarades den förra representationen upplöst. Utgången af
folkomröstningen blef för öfrigt en lysande seger: öfver 3
millioner röster afgåfvos för författningen, under det att 1793
och 1795 års författningar endast kunnat samla, den förra
1 801 918 och den senare 1 057 390 ja-röster. Mot den samma
röstade endast 1 562 personer. Att detta resultat i åtskilligt
berodde af påtryckning uppifrån, är nog troligt, men
säkerligen har man äfven att tillskrifva det nationens önskan att
erhålla en regering, som mäktade hela de sår som anarkien
och partidespotismen slagit.
I viss mån bedrog hon sig ej häller häruti. Ehuru
Napoleon delade jakobinernes hänsynslöshet och rättsförakt, hade
han i motsats mot deras flertal sinne för ordning och skick
och förstod hvad de aldrig begripit, att i längden intet
välde kan bestå, som kränker ett folks majoritet i alla dess
intressen.
Den 17 Februari 1800 utfärdades en ny ordning för
förvaltningen. Den blef en fullständig motsats mot den
decentralisation, som den konstituerande församlingen skapat; ja
centralisationen blef ännu fullständigare än under l’ancien
régime, ty då hade regeringsombudens makt inskränkts af
privilegier och provincialständer, men nu voro alla sådana
bortsopade af revolutionen. I spetsen för hvarje departement
sattes en prefekt och i spetsen för hvarje distrikt, eller som
det nu hette arrondissement, en underprefekt, båda utnämda
och helt och hållet beroende af förste konsuln. Vid den
förstnämdes sida stäldes visserligen ett conseil de prefecture af
3—5 medlemmar och ett conseil général af 16—24
medlemmar, och vid den sistnämdes ett conseil d’arrondissement af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
