- Project Runeberg -  Den gamla antikvitetshandeln /
6

(1913) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Carl Johan Backman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blickar — som även voro skarpa och genomträngande —
tycktes för varje gång stegra hennes förtroende.

»Vem har skickat dig ensam så långt?» frågade jag.

»Någon som är mycket snäll mot mig, sir.»

»Och vad har du uträttat?»

»Det får jag inte tala om», svarade barnet.

Det var någonting i det sätt, varpå hon svarade, som
föranledde mig att betrakta den lilla med ett ovillkorligt
uttryck av förvåning, ty jag undrade vad slags ärende det
kunde vara, som gjorde att hon var förberedd på frågor.
Hennes snabba öga tycktes läsa mina tankar. Då det mötte
mitt, tillade hon, att det icke var någonting orätt hon hade
gjort, men att det var en stor hemlighet — en hemlighet,
som hon själv icke hade reda på.

Detta sades icke med något utseende av list eller bedrägeri,
utan med en okonstlad öppenhet, som bar sanningens
prägel. Hon gick vidare som förut och blev mera förtrogen
med mig, ju längre vi fortsatte vår vandring, och
pratade muntert under vägen, men hon sade icke mera om
sitt hem, utom att hon anmärkte, att vi gingo en ny väg
och frågade, om den var kortare.

Medan vi samtalade sålunda, välvde jag i mitt sinne
hundra olika förklaringar på gåtan, men förkastade dem
alla. Jag blygdes verkligen över att vilja draga fördel av
barnets oskuld och tacksamhet, för att därigenom
tillfredsställa min nyfikenhet.

Emellertid var det ej något skäl, varför jag skulle
avstå från att se den person, som så tanklöst hade skickat
henne ensam så långt bort, och enär det icke var otroligt,
att om hon funne sig nära hemmet, hon skulle taga farväl
av mig och beröva mig tillfället, undvek jag de mest
besökta gatorna och gick de mest invecklade. Men ej förrän
vi kommo till den rätta gatan, kände hon igen sig. Hon
sprang framför mig en liten bit, varpå hon stannade framför
en dörr och stod kvar på trappsteget, tills jag hann upp
henne, då hon knackade på.

Då hon hade knackat två eller tre gånger hördes ett
buller, som om någon hade rört sig där inne, och slutligen
syntes genom glasdörren ett svagt sken, vilket, allt efter
som det närmade sig helt långsamt satte mig i stånd att se,
hurudan den person såg ut, som närmade sig, och hurudant
rummet var, genom vilket han kom.

Det var en liten, gammal man med långt hår, vilkens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 26 01:22:54 2017 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dengamla/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free