Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hon är icke mitt barn, sir», sade den gamle mannen.
»Hennes moder var det, och hon var fattig. Jag sparar
ingenting — icke en penny — ehuru jag bor så här, men»,
han lade sin hand på min arm och böjde sig framåt och
viskade, »hon skall en dag bliva en rik och fin dam. Tänk
icke illa om mig, därför att jag begagnar mig av hennes
hjälp. Hon giver den så gärna, som ni ser, och det skulle
krossa hennes hjärta, om hon visste att jag bad någon
annan göra vad hennes små händer kunde uträtta. Jag skulle
icke uppskatta henne», utropade han plötsligt i knotande
ton. »Ack, Gud skall veta, att detta barn är mitt livs
tanke och mål, och ändock unnar han mig aldrig tur —
nej aldrig!»
I detta ögonblick kom föremålet för vårt samtal tillbaka;
den gamle mannen vinkade åt mig att gå fram till bordet,
och sade ingenting mera.
Vi hade knappast börjat vår måltid, förrän det knackade
på dörren, genom vilken jag hade kommit in, och med ett
hjärtligt skratt, sade Nell att det säkert var den gamle,
käre Kit, som äntligen kom tillbaka.
»Den tokiga Nell!» sade den gamle mannen och smekte
hennes hår. »Hon skrattar alltid åt den stackars Kit.»
Barnet skrattade ännu hjärtligare än förut, och jag
kunde icke annat än le av idel medkänsla. Den gamle mannen
tog ett ljus och gick och öppnade dörren. Då han kom
tillbaka, var Kit hack i häl efter honom.
Kit var en klumphuvad, tafatt och enfaldig yngling med
en ovanligt bred mun, röda kinder och uppåtsträvande näsa
och hade den löjligaste uppsyn jag någonsin sett. Han
stannade vid dörren, då han såg, att det var främmande,
tummade på en alldeles rund gammal hatt utan något spår
till brätte, och stödjande sig än på det ena benet och än på
det andra, stod han i dörröppningen och såg in i rummet
med det märkvärdigaste leende jag någonsin skådat.
»En lång väg, eller hur, Kit?» sade den gamle mannen.
»Åh ja! Det var en duktig sträcka, herre», svarade Kit.
»Var det lätt att hitta huset?»
»Åh nej, just icke så alldeles lätt, herre», sade Kit.
»Du är naturligtvis hungrig efter din färd?»
»Åh ja, det är inte utan, herre», blev svaret.
Gossen hade en besynnerlig vana att vända sidan till, då
han talade, och kasta huvudet över sin skuldra, som om han
icke kunde få fram rösten utan att denna rörelse följde med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
