Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIV.
Som det var mycket lätt för Kit att övertyga sig själv,
att det gamla huset låg i hans väg, var den än gick fram,
försökte han anse sina besök där som en befallande och
oangenäm nödvändighet, alldeles skild från hans egen
önskan, för vilken han icke kunde annat än giva efter.
Huset var alldeles övergivet och såg lika dammigt och
smutsigt ut, som om det varit så i flera månader. Ett
rostigt hänglås var satt för dörren och de buktiga hålen,
som voro urtagna i de tillstängda luckorna nedunder, voro
svarta av mörkret inifrån. En hop sysslolösa barn hade
tagit dörrtrappan i besittning. Ensam mitt bland
verksamheten och bullret på gatan, stod det där som en bild av
kall förtvivlan, och Kit, som mindes den muntra brasan,
vilken plägade brinna där om vinterkvällarna, och det icke
mindre muntra skratt, som genljudit i det lilla rummet,
vände helt sorgsen om.
För att göra den stackars Kit rättvisa, måste det
särskilt anmärkas, att han ingalunda hade någon sentimental
anstrykning. Han var blott en ömsint och tacksam yngling
och hade ingenting fint eller belevat i sitt väsende;
följaktligen i stället för att i sin sorg gå hem och sparka
barnen och smäda sin moder — ty då fint bildade människor
äro vid dåligt lynne, vilja de att alla andra ävenledes skola
vara bedrövade — vände han sina tankar till den simpla
utvägen att muntra upp dem, om han kunde.
Bevars väl, vilken massa gentlemän, som redo fram och
åter och huru få av dem, som ville hava någon, som höll
deras hästar!
Kit vandrade omkring än med hastiga, än med långsam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
