Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
106 den gamla antikvitetshandeln
kunde vandraren stanna och se tillbaka på den gamla S :t
Paulskyrkan, som skymtade fram genom röken och vars
kors tittade upp över molnen och glittrade i solen, och då
han därifrån kastade sina ögon på det Babel, varur kyrkan
reste sig, tills han följde det ända bort till de yttersta
förposterna av den armé av tegel och murbruk, vilkas station
nästan låg under hans fötter — då kände han äntligen att
han var utanför London.
I närheten av ett sådant ställe och på ett vackert fält
satte sig den gamle mannen och hans lilla vägviserska —
om hon kunde kallas vägviserska, då hon icke visste vart
de skulle taga vägen — ned och vilade. Hon hade haft
den försiktigheten att förse sin korg med några skivor bröd
och kött, och detta utgjorde nu deras anspråkslösa frukost.
Dagens friskhet, fåglarnas sång, det böljande gräsets
skönhet, de djupgröna löven, de vilda blommorna och de
tusende utvalda dofter och ljud, som svävade i luften
uppfyllde deras bröst och gjorde dem glada.
Hemma på en hylla hade det legat ett gammalt exemplar
av en Kristens Resa med besynnerliga planscher, vilka hon
ofta hade betraktat hela kvällar, undrande om varje ord
var sant och var de avlägsna länderna med de underliga
namnen kunde ligga. Då hon såg tillbaka på det ställe,
de hade lämnat, kom en avdelning därav livligt for hennes
tankar.
»Käre morfar», sade hon, »utom att det här stället är
vackrare och mycket bättre än det verkliga, i fall teckningen
i boken är trogen, känner jag mig som om vi vore de båda
kristne och här i gräset hade nedlagt alla bekymmer och
sorger, som vi hade med oss, för att aldrig taga upp dem
igen.»
»Nej — aldrig återvända — aldrig återvända», svarade
den gamle mannen och gjorde en åtbörd med handen mot
staden. »Du och jag hava sluppit därifrån nu, Nell. De
skola aldrig narra oss tillbaka.»
»Är du trött», sade flickan. »Är du säker på att du inte
känner dig illamående efter denna långa vandring?»
»Jag skall aldrig känna mig illamående mera nu, då vi
en gång kommit därifrån», var hans svar. »Låt oss begiva
oss å väg, Nell. Vi måste komma längre härifrån — mycket
längre härifrån. Vi äro för nära för att stanna och vila
oss. Kom!»
Det var en liten fördjupning med klart vatten på fältet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
