Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fjortonde kapitlet 107
och häri tvådde flickan sitt ansikte och sina händer och
kylde av sina fötter, innan hon åter fortsatte vandringen.
Hon ville att den gamle mannen även skulle vederkvicka
sig på samma sätt, varför hon bad honom sätta sig på
gräsmattan och stänkte vatten på honom med sina händer samt
torkade honom med sin enkla klänning.
»Jag kan ingenting göra för mig själv, min älskling»,
sade morfadern. »Jag vet inte hur det är, jag kunde det
förr, men den tiden är förbi. Övergiv mig icke, Nell. Jag
älskade dig alltid. Om jag förlorar dig också, min vän,
återstår mig endast att dö!»
Han lutade sitt huvud mot hennes axel och suckade tungt.
Blott några dagar förut, och flickan skulle icke kunnat
återhålla sina tårar, utan hade måst gråta med honom. Men
nu tröstade hon honom med milda och ömma ord, och
smålog åt hans föreställning om att de någonsin skulle kunna
skiljas. Han blev snart lugn och somnade, under det han
sjöng för sig själv med dämpad röst, som ett litet barn.
Han vaknade uppfriskad och de fortsatte sin färd. Vägen
var angenäm och gick mellan vackra betesmarker och
sädesfält, varöver lärkan svävade högt uppe i den klara, blå
luften och drillade sin muntra sång.
De voro nu ute på landsbygden; husen voro ganska få
och mycket kringspridda. Stundom kommo de till en
samling torftiga bondkojor, somliga med ett bräde tvärs för
den öppna dörren för att hindra de ostyriga barnen att gå
ut på vägen, andra helt och hållet tillstängda, då hela
familjen arbetade ute på fälten. Sådana hus voro ofta
början till en liten by, och om en stund kom man till en
vagnmakares skjul eller kanske en hovslagares smedja, därpå till
en välmående lantgård, där sömniga kor lågo på marken
och hästar tittade över den låga muren. Sedan de hunnit
förbi bondgården, kom det lilla värdshuset, den anspråkslösa
ölstugan och bykrämarens bod; därpå kommo notariens och
pastorns bostäder, vid vars fruktansvärda namn ölstugan
darrade; därpå tittade kyrkan blygsamt fram ur en liten
lund; så kommo åter ännu några kojor, därpå en inhägnad
plats och en boskapsfålla samt icke sällan, på en kulle
bredvid vägen, en gammal djup brunn. Därefter kommo på
än den ena, än den andra sidan prydligt inhägnade fält och
öppna landsvägen igen.
De gingo hela dagen och sova denna natt i en liten koja,
där härbärge lämnades åt resande. Följande morgon voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
