Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 den gamla antikvitetshandeln
de åter på fötter, och fastän i början trötta, återhämtade de
sig inom kort och fortsatte raskt framåt.
Klockan var nära fem på eftermiddagen, då de åter
närmade sig en samling arbetarekojor; flickan såg allvarsamt
på var och en av dem, tveksam i vilken hon skulle begära
tillåtelse att få vila en stund och köpa en drick mjölk.
Det var icke lätt att besluta sig, ty hon var blyg och
fruktade för att få ett avslag. Slutligen stannade hon vid
ett, där familjen satt omkring bordet — förnämligast
därför att där satt en gammal man i en stoppad stol bredvid
spiseln och hon trodde att han var morfader och skulle
känna medömkan med hennes.
I stugan funnos dessutom man och hustru med tre
duktiga barn, bruna som körsbär. Flickans begäran var icke
förr framställd än den var bifallen. Den äldste gossen
skyndade ut och hämtade mjölk, den andre släpade fram
två stolar till dörren och den yngste kröp in i sin moders
klänning och betraktade främlingarna under sin solbrända
hand.
»Gud vare med er», sade den gamle bonden, »har ni
vandrat långt»
»Ja, mycket långt», svarade flickan, ty hennes morfader
vädjade till henne.
»Från London?» sporde den gamle.
Flickan sade ja.
Åh, han hade varit i London många gånger. Det var
nära trettiotvå år sedan han var där sista gången, och han
hade hört sägas att stora förändringar skett där. Han hade
själv förändrats sedan dess. Trettiotvå år var en lång tid,
och åttiofyra är en hög ålder, fastän han kände dem, som
levat till nära hundra — men inte så raska som han heller
— nej, långt därifrån !
»Sätt sig ned i länstolen», sade gubben och slog så hårt
han möjligen kunde med sin käpp i tegelstensgolvet. »Tag
en pris ur dosan där; jag tar inte mycket själv, ty det
faller sig så dyrt, men jag känner att det livar upp mig
ibland, och ni är blott en pojke mot mig. Jag skulle ha
en son ungefär så gammal som ni, om han levde, men
de skrevo ut honom till soldat — han kom hem, men bara
med ett fattigt ben. Han sade alltid att han ville bli
begraven bredvid solvisaren, som han brukade klättra upp på,
då han var liten, och han fick sin vilja fram — ni kan se
stället med egna ögon.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
