Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FjorTONDE KAPITLET 109
Mjölken kom och flickan tog fram sin lilla korg, ur vilken
hon utvalde de bästa bitarna åt sin morfader, varpå de
gjorde sig en glad måltid. Bohaget i rummet var
naturligtvis mycket enkelt —- några klumpiga stolar och ett bord,
ett hörnskåp med dess lilla förråd av stengods och porslin,
en brokig tebricka, på väggen och över spiseln några
kolorerade tavlor med bibliska ämnen, ett gammalt klädskåp
och ett väggur tillika med några blänkande pannor utgjorde
alltsammans. Men varje sak var ren och prydlig, och då
flickan såg sig omkring, rönte hon ett stilla intryck av
trevnad mot vad hon på länge hade varit van vid.
»Hur långt är det till någon stad eller by?» fragade hon
husfadern.
»Sina goda fem mil, min vän», var svaret; »men ni
tänker väl inte gå så långt i afton?»
»Jo, jo, Nell», sade den gamle mannen hastigt. »Framåt,
framåt, min älskling, om vi också skola gå till midnatt.»
»Det ligger en präktig lada här bredvid», sade mannen,
och det finnes härbärge för resande längre bort. Ursäkta
mig, men ni ser trött ut, och så vida ni inte är mycket
angelägen om att —»
»Jo, jo, det äro vi», svarade den gamle mannen häftigt.
»Nell, låt oss för all del gå vidare.»
»Vi måste verkligen fortsätta», sade flickan, som gav
efter för hans rastlösa önskan. »Vi tacka er så mycket, men
vi kunna icke stanna så snart. Jag är strax färdig,
morfar.»
Men kvinnan hade på den unga vandrerskan gång märkt
att den ena av hennes små fötter var skavd och sårig och
som hon var kvinna och därtill mor, ville hon icke låta
henne gå förrän hon tvättat det skadade stället och lagt på
några enklare läkemedel, vilket hon gjorde med så öm hand
att flickans hjärta var för fullt för att tillåta henne att säga
annat än ett varmt »Gud välsigne er!» och icke kunde se
sig tillbaka eller förmå sig att säga någonting, förrän hon
hade lämnat bondkojan ett stycke bakom sig. Då hon
vände sig om, såg hon att hela familjen stod på landsvägen och
betraktade deras avfärd, och med några viftningar med
handen samt, åtminstone å ena sidan, icke utan tårar, skildes
de åt.
Långsammare och mödosammare än förut vandrade de
framåt ungefär en mil, då de hörde ljudet av vagnshjul
bakom sig och fingo se en tom vagn tämligen raskt närma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
