Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15.6 den gamla antikvitëtshandeln
»Det är bättre än att låta dem gå omkring på gatorna»,
sade mr Vuffin. »Bli bara en gång jättarna något som kan
få ses när som helst, locka de aldrig till sig folk mera.
Tänk på träben. Om det bara funnes en människa med
träben, vilken förmögenhet skulle inte hon vara!»
»Ja visst!» yttrade både värdshusvärden och Kort på en
gång. »Det är sant.»
»Men om ni i stället», fortsatte mr Vuffin, »annonserar
0111 att ni spelar Shakespeare med endast träben, är det min
tro, att ni inte får sex pence.»
»Det tror jag också», sade Kort. Och värdshusvärden
sade så med.
»Detta bevisar, ser ni», sade mr Vuffin, »hur politiskt
det är att kvarhålla utslitna jättar vid truppen, där de få mat
och husrum för ingenting till döddar. Det var en jätte
— en svart en — som lämnade sin trupp för några år
sedan och tog sig till att gå omkring med hyrkuskräkningar
i London, där man fick se honom för samma pris som en
gatsopare. Han förstörde yrket — och han dog.»
Värdshusvärden drog djupt efter andan och betraktade
ägaren av hundarna, som nickade och buttert sade, att han
nog mindes det.
»Jag vet, att ni kommer ihåg det, Jerry», sade mr Vuffin
mycket menande, »och allmänna meningen var, att det var
rätt åt honom. Ja, jag påminner mig den tid, då gamle
Maunders i sitt hus vid Spafields om vintrarna, då säsongen
var slut, hade åtta manliga och kvinnliga dvärgar vid sitt
bord varenda dag, uppassade av åtta gamla jättar i gröna
rockar, röda byxor och blå bomullsstrumpor, och där fanns
en dvärg, som hade blivit gammal och elak och som
brukade sticka knappnålar i benen på sin jätte då jätten inte
kvickt nog gjorde honom till viljes. Jag vet, att det är
sanning, ty Maunders berättade mig det själv.»
»Men vad blir det av dvärgarna, då de bli gamla?» sporde
värdshusvärden.
»Ju äldre en dvärg är, dess mer är han värd», svarade
mr Vuffin, »en gråhårig dvärg, riktigt skrynklig, står över
all misstanke. Men en jätte, som är klen i benen och inte
kan stå rak — behåll honom vid truppen, men visa honom
aldrig.»
Emellertid förmådde den trötta flickan sin morfader att
säga god natt, varpå de avlägsnade sig och lämnade
sällskapet, som alltjämt satt vid eldbrasan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
