Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
15.6 den gamla antikvitëtshandeln
och med några som påstå sig kunna säga namnet på det
ställe, dit de begivit sig.»
»Jag tror det ändå inte», sade Kit. »Hur skulle de
kunna känna till det?»
»Det kan jag inte avgöra», sade modern, »men jag tror
inte det är osannolikt att de ha rätt, ty man talar om att
den gamle herrn hade lagt av litet penningar, som ingen
visste om, inte ens den där fule Quilp, och att han och miss
Nell slagit sig ned utomlands, där ingen kan ta dem ifrån
dem och där de skola få leva i ro. Det ser ju inte så
otroligt ut.»
Kit rev sig sorgset i huvudet såsom ett motsträvigt
medgivande att modern hade rätt, och satte sig att göra
fågelburen ren och mata fågeln. Hans tankar irrade från
denna sysselsättning till den lille herrn, som hade givit
honom en shilling, och han erinrade sig plötsligt, att det just
var samma dag — ja, nära nog samma timme — på vilken
den lille gentlemannen hade sagt, att han åter skulle vara
utanför notariens hus. Han erinrade sig icke förr detta, än
han begav sig i full fart till mötesplatsen.
Inom kort kom också ponnyn travande omkring gathörnet
medan den lille gamle gentlemannen och den lilla, gamla
frun, som hade en alldeles likadan bukett i handen, som hon
hade haft förra gången.
Den gamle gentlemannen, den gamla frun, den gamla
gig-gen och ponnyn kommo uppför gatan i fullkomlig endräkt,
tills de hunnit fram till notarien på ett halvt dussin hus
när, då ponnyn, bedragen av en mässingsplåt under en
skräddares portklapp gjorde halt och med en envis tystnad
ådagalade att han trodde att detta var rätta huset, där de
skulle stanna.
»Nå-å, din slyngel, vill du vara så god och gå vidare?
Det här är inte stället», sade den gamle gentlemannen.
Ponnyn såg med stor uppmärksamhet på en vattenkastare,
som stod bredvid honom, och tycktes vara alldeles
försjunken i dess betraktande.
»Åh, bevare oss, en sådan elak Whisker!» utropade den
gamla frun. »Jag riktigt blyges för honom.»
Så snart ponnyn kände sig tillfredsställd med avseende på
vattenkastarens beskaffenhet, såg han sig omkring i
luften efter sina gamla fiender, flugorna, och som händelsevis
en av dem just satt och kittlade honom i örat, skakade han
på huvudet och viftade på svansen. Sedan den gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
