Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjuguFörsta kapitlet 185
»Och ni skall aldrig ångra det», svarade mrs Jarley. »Och
eftersom nu allt är klart, så låt oss få litet kvällsmat.»
Emellertid rullade resvagnen trögt och tungt, och kom
slutligen in på de stenlagda gatorna i en stad, där allt var
tyst, ty det var nu nära midnatt och stadsfolket hade gått
till sängs. Då det var alldeles för sent för att begiva sig
till föreställningslokalen, veko de in på en bakgård, som
låg strax innanför stadsporten, och där stannade de under
natten bredvid en annan resvagn, vilken på sin dörrspegel
bar namnet Jarley samt begagnades för att från ställe till
ställe föra vaxkabinettet, som var landets stolthet.
Som detta åkdon var tomt — ty den hade avlastat sitt
gods på förevisningslokalen — anvisades den åt den gamle
mannen såsom hans sovplats för natten. Nell skulle sova
i mrs Jarleys egen resvagn såsom ett utmärkelsetecken av
detta fruntimers ynnest.
Nell hade tagit god natt av sin morfader och ämnade
just återvända till den andra vagnen, då hon av nattens
angenäma svalka frestades att dröja en liten stund ute i
fria luften.
Där fanns en tom nisch, ur vilken någon gammal bild
hade fallit eller blivit bortförd för hundratals år sedan,
och hon tänkte nu på huru många främmande människor
den måste hava sett ned på, då plötsligt en karl kom fram
ur den mörka skuggan i valvet. I samma ögonblick han
visade sig, kände hon igen honom. Vem kunde väl i detta
ögonblick hava undgått att igenkänna den fule,
vanskaplige Quilp?
Flickan drog sig in i ett mörkt hörn och såg honom gå
tätt förbi sig. Då han kommit ur skuggan i portvalvet,
såg han sig tillbaka — som det tycktes rakt åt det håll,
där hon stod — och vinkade.
Åt henne? Åh nej, Gud ske tack, icke åt henne ! Ty just
som hon stod där utom sig av fruktan, framträdde en
annan gestalt — en gosses — långsamt ur valvet med en
kappsäck på ryggen.
»Skynda dig, din lymmel!» sade Quilp, som i månskenet
såg ut som en ohygglig bild, vilken hade stigit ned från
sin nisch och kastade en blick tillbaka på sin gamla boning.
»Skynda på!»
»Det är en tung börda», ursäktade sig gossen, »jag har
gått så fort jag kan.»
»Du har gått så fort du kan!» genmälde Quilp. »Du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
