Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
196 den gamla a:; ti kv i tetshandeln
»Hör du vad han säger», viskade gubben. »Hör du det,
Nell?»
Flickan såg med förvåning och oro att hela hans yttre
hade undergått en fullkomlig förändring. Hans ansikte
var rött och upphettat, hans ögon voro utspärrade, hans
andedräkt kort och häftig, och den hand han lade på
hennes arm, skälvde så våldsamt, att hon darrade vid dess
beröring.
»Kom ihåg», mumlade han med ögonen riktade uppåt,
»att jag alltid sagt det; att jag visste det, kände att det
var sant och att det måste vara så! Vad ha vi för pengar,
Nell? Nåå! Jag såg, att du hade pengar i går. Hur
mycket är det? Giv mig dem.»
»Nej, nej, låt mig behålla dem», sade den förskräckta
flickan. »Låt oss gå härifrån.»
»Giv mig pengarna, säger jag», svarade den gamle
mannen häftigt. »Tyst, tyst, gråt inte, Nell. Om jag talade
häftigt, min vän, så menade jag inte illa med det. Det är
för ditt eget bästa. Var äro pengarna?»
»Tag dem icke, morfar», sade flickan. »För bådas vår
skull, låt mig behålla dem, eller låt mig kasta bort dem —
det är bättre att jag får kasta bort dem, än att du tar dem
nu. Ack, låt oss gå.»
»Giv mig pengarna», svarade gubben, »jag måste ha dem.
Så ja — det var snällt av dig, Nell. Jag skall gottgöra
dig en dag, barn!»
Hon tog upp en liten börs ur fickan. Han fattade den
med samma häftiga otålighet, som hade utmärkt hans tal,
och begav sig hastigt på andra sidan av skärmen. Den
darrande flickan följde tätt efter.
Värdshusvärden hade ställt ett ljus på bordet och var
sysselsatt med att fälla ned gardinen. De talande, som de
hade hört, voro två karlar, vilka hade en kortlek och litet
silvermynt mellan sig och på skärmen bredvid med krita
antecknat de spel, de hade spelat. Mannen med den sträva
rösten var en grov, medelålders karl med stora svarta
polisonger, breda käkar, en grov stor mun och en tjock nacke,
som var ganska lätt att se, ty hans skjortkrage hölls
endast tillsammans av en lös röd halsduk. Den andre karlen,
som hans kamrat hade kallat Isaak, hade en smärtare
gestalt, lutande och med uppstående axlar. Hans
ansiktsuttryck var elakt och han vindade med ögonen på det mest
olycksbådande och skurkaktiga sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
