Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trettioåttonde kapitlet 203
hon ryste tillsammans i den, på det att icke dessa famlande
händer skulle vidröra hennes ansikte. Tillbaka smög den
sig åter till fönstret — därpå vände den sitt huvud mot
henne.
Omsider sysslade dess händer med någonting, under det
dess ansikte fortfarande var vänt mot henne, och hon
hörde klingandet av penningar.
Därpå kom den åter fram, tyst och förstulet som förut,
lade ifrån sig de kläder han hade tagit bredvid sängen, föll
ned på sina händer och knän och kröp bort. Den uppnådde
slutligen dörren och reste sig på sina fötter. Trappstegen
knarrade under dess ljudlösa steg och den var försvunnen.
Flickans första drift var att fly från den fasa, som låg
uti att var ensam i detta rum. Utan medvetande om att
hon hade rört sig, uppnådde hon dörren.
Där stod den förfärliga skuggan.
Regnet smattrade våldsamt ute och störtade ned i
forsande strömmar från det lutande taket. Någon insekt, som
icke kunde komma ut i fria luften, flög blint fram och åter,
slog emot väggar och tak och fyllde det tysta rummet med
sitt surr. Gestalten rörde sig åter. Flickan gjorde
ofrivilligt detsamma. En gång väl i sin morfaders rum, vore
hon i säkerhet.
Den smög sig långs gången, tills den kom just till den
dörr, hon så ivrigt längtade att uppnå. I sin ångest att
vara så nära, stod flickan nästan i begrepp att rusa fram
i avsikt att störta in i rummet och stänga till dörren om
sig, då gestalten åter igen stannade.
Nu for den tanken plötsligt för henne — vad, om den
inträngde där och hade några avsikter mot den gamle
mannens liv? Hon kände sig färdig att svimma. Den gjorde
det. Den gick in. Ljus var tänt därinne. Gestalten var
nu inne i rummet, och hon stod ännu stum — alldeles stum
och nästan känslolös — och såg på.
Dörren stod på glänt. Utan att veta vad hon skulle
göra, men i avsikt att rädda honom eller själv bliva dödad,
vacklade hon framåt och såg in.
Vilken syn var det väl som hennes ögon mötte där?
I sängen hade ingen legat, den var orörd och tom. Och
vid bordet satt gubben själv, hans ansikte hade ett
lidelsefullt uttryck av girighet, som kom hans ögon att lysa med
en onaturlig glans — under det han räknade penningarna,
som han med egen hand rövat från henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
