Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trettioåttonde kapitlet
205
gången. Dörren stod fortfarande på glänt, såsom hon hade
lämnat den, och ljuset brann såsom förut.
Då hon tittade in i rummet, såg hon att han låg lugnt i
sin säng, och detta gav henne mod att stiga in.
Djupt insomnad — ingen lidelse i ansiktet, intet
ursinnigt begär; allt stilla, lugnt och fridfullt. Detta var icke
spelaren eller skepnaden i hennes rum; detta var icke ens
den tärde och kraftlöse mannen, vilkens ansikte så ofta
hade mött hennes eget i det grå morgonljuset; detta var
hennes käre, gamle vän, hennes oskyldige följeslagare,
hennes gode, vänlige morfader.
Hon hyste ingen fruktan, då hon betraktade hans
slumrande drag, men hon kände en djup och tung sorg, och den
fann sin lättnad i tårar.
»Gud välsigne honom!» sade flickan och lutade sig sakta
ned för att kyssa hans stilla kind. »Jag ser nu allt för
väl att de skulle skilja oss åt, om de finge reda på oss, och
beröva honom ljusets och himmelens åsyn. Han har blott
mig som kan hjälpa honom. Gud vare med oss båda!»
Hon vände om lika tyst som hon kommit, och då hon
hunnit tillbaka till sitt rum igen, satt hon uppe hela
återstoden av denna långa, sorgliga natt.
Slutligen gjorde dagern ljusskenet allt blekare, och hon
somnade. Hon blev likväl snart väckt av tjänstflickan,
och så snart hon blev klädd, beredde hon sig att gå ned
till sin morfader. Men först kände hon efter i sin ficka
och fann att alla hennes penningar voro försvunna — icke
en slant fanns kvar.
Gubben var redan färdig och om några ögonblick voro
de ute på landsvägen. Flickan tyckte att han nästan
undvek hennes blick och tycktes vänta, att hon skulle tala om
sin förlust för honom. Hon insåg, att hon måste göra det,
eljest skulle han misstänka verkliga förhållandet.
»Miorfar», sade hon med darrande röst, »tror du att det
var ärligt folk i huset där borta?»
»Hur så?» svarade gubben darrande. »Om jag anser
dem ärliga? Ja, de spelade ärligt.»
»Jag vill säga dig varför jag frågar det», genmälde Nell.
»Jag förlorade litet pengar i natt — i mitt sovrum. Såvida
det icke togs av någon på skämt — endast på skämt, käre
morfar; det-skulle jag skratta riktigt gott åt, om jag bara
visste det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
