Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trettioåttonde kapitlet 237
Dick nickade bifall och tömde sitt glas.
»Låt dem veta mitt lynne», sade den ensamme
gentlemannen och reste sig upp. »Om de störa mig, förlora de
en god hyresgäst. Om de veta att jag är det, så veta de
nog. Om de söka få veta mera, är det detsamma som
uppsägning. ’Adjö.»
»Jag ber om förlåtelse», sade Dick och stannade på
vägen till dörren, som hyresgästen beredde sig att öppna.
»Om han som dig tillber, blott lämnat sitt namn —»
»Vad menar ni?»
»— sitt namn», sade Dick, »blott lämnat sitt namn —
i händelse av brev eller paket —»
»Jag får aldrig några», sade hyresgästen.
»Eller ifall någon skulle fråga efter er.»
»Det är ingen som frågar efter mig.»
»Om något misstag skulle uppstå i följd av att vi inte
visste namnet, så säg inte att det var mitt fel, sir», tillade
Dick. »Tadla ej skalden —»
»Jag tadlar ingen», sade hyresgästen med en sådan
häftighet, att Dick i ett ögonblick befann sig ute i trappan
med den låsta dörren mellan sig och främlingen.
Mr Brass och miss Sally stodo på lur strax bredvid, ty
de hade endast genom mr Swivellers plötsliga ankomst
blivit jagade från nyckelhålet. Som de, trots de yttersta
ansträngningar, likväl icke hade varit i stånd att höra ett enda
ord av samtalet, förde de honom skyndsamt ned till
kontoret för att höra hans berättelse om samtalet.
En sådan avgav också mr Swiveller — troget i vad det
angick den ensamme gentlemannens önskningar och
karaktär, och poetiskt i vad som rörde den stora kofferten, av
vilken han gav en beskrivning, mera märklig för lysande
inbillningskraft än ett strängt fasthållande vid sanningen.
Det var en punkt, om vilken mr Swiveller icke ansåg
det nödvändigt att utbreda sig, och det var den måttliga
släckaren, vilken på grund av sin inre styrka och av att
den kom tätt i hälarna på den hovsamma dryck, han hade
intagit på middagen, åstadkom en ringa grad av feber och
nödvändiggjorde två eller tre andra måttliga släckare på
värdshuset under aftonens lopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
