Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XXXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trettioåttonde kapitlet 247
»Kan du då aldrig sluta upp med att reta en människa»,
sade Codlin. »Jag skötte mina göromål och kunde lika litet
som du ha ögonen på tjugu håll på en gång. Om jag inte
är vuxen en gammal man och en ung flicka, så är du det
inte heller, och kom därför aldrig fram med det, ty du
blev lika mycket kuggad som jag.»
»Du kan gärna byta om samtalsämne, Tom», sade Kort,
»det här kan bestämt inte vara synnerligen trevligt för
gentlemannen här.»
»Då skulle du inte ha tagit upp ämnet», svarade mr
Codlin, »och jag ber gentlemannen om ursäkt å dina
vägnar, eftersom du är en sådan där, som tycker om att höra
sig själv prata och inte frågar efter vad han pratar.»
Deras värd hade suttit fullkomligt tyst i början av denna
tvist och först sett på den ene och sedan på den andre av
dem, som om han lurat på ett tillfälle att framställa någon
ytterligare fråga. Men från det ögonblick, då mr Codlin
beskylldes för sömnaktighet, hade han visat ett tilltagande
intresse för debatten, som nu uppnått en mycket hög
stämning.
»Ni äro de två män jag behöver», sade han. »Var äro
den gamle mannen och flickan, ni talade om?»
»Vad, sir», sade Kort, som tvekade och kastade en blick
på sin vän.
»Den gamle mannen och hans dotterdotter, som vandrade
med er? Det lönar mödan att tala rent ut, det kan jag
försäkra er. De lämnade er, säger ni, vid de där
kapplöpningarna, om jag förstod er rätt. Man har följt deras
spår ända till detta ställe, men där har man förlorat dem.
Kan ni icke giva mig någon ledtråd till deras upptäckande?»
»Sade jag inte alltid, Thomas», utropade Kort, att det
skulle bli efterfrågan efter de där båda vandrarna.»
»Du sade!» svarade mr Codlin. »Sade jag inte alltid att
det älskliga barnet var det mest intagande jag någonsin
sett? Stackars flicka, jag tycker jag hör henne nu.
’Codlin är min vän’, sa’ hon alltid, under det en tacksamhetens
tår tillrade ned ur hennes lilla öga; ’Codlin är min vän’, sa’
hon, ’inte Kort. Kort är nog bra’, sa’ hon; ’jag har
ingenting emot Kort; han menar väl, men Codlin’, sa’ hon,
’se han tycker det är riktigt synd om mig, fastän han
kanske inte ser så ut’.»
Upprepande dessa ord med stor rörelse, gnodde sig mr
Codlin på näsan med sin rockärm, skakade sorgset på hu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
