Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XLI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 den gamla a:; ti kv i tetshandeln
»Jag», sacle Kit. »Hon är väl — i Lilla Bethlehem, kan
jag tro?»
Grannkvinnan nickade jakande.
»Var då så god och säg mig var det ligger», sade Kit,
»ty jag har kommit i brådskande angelägenheter och måste
hämta henne därifrån, även om hon stode på predikstolen.»
Det var icke synnerligen lätt att förskaffa sig anvisning
på det ifrågavarande fårahuset, men till sist skaffade
honom likväl en av mrs Nubbles skvallersystrar, som hade
följt henne till kapellet vid ett par tillfällen, då en trevlig
kopp te hade föregått hennes andaktsövningar, den
behövliga underrättelsen, och så snart Kit hade erhållit den,
begav han sig genast åter på väg.
Kit fick till sist efter mycket besvär reda på kapellet, och
sedan han stannat vid dörren för att hämta andan, på det
han skulle inträda med tillbörlig anständighet, gick han in
i kyrkan.
Den hade i ett avseende icke fått något dåligt namn, ty
det var verkligen ett synnerligt litet Bethlehem — med ett
litet antal små bänkar och en liten predikstol, vari en liten
gentleman — till yrket skomakare och av en inre kallelse
präst — med ingalunda klen röst höll en ingalunda liten
predikan, om man får döma till dess längd av åhörarnas
tillstånd, ty om antalet var ringa, innefattade det ett ännu
mindre antal verkliga åhörare, eftersom största delen sov.
Bland dessa befann sig även Kits moder, som, då hon
fann det ytterst svårt att hålla sina ögon öppna efter den
föregående aftonens ansträngningar, hade givit efter för
den sömnaktighet, som överväldigat henne, och somnat,
fastän icke så djupt, att hon icke tid efter annan kunde
uppgiva en lätt och nästan hörbar suck, liksom ett
erkännande av talarens lärdomar. Barnet på hennes arm sov
nästan lika tryggt som hon, och lille Jacob, vilkens ungdom
hindrade honom från att i denna uttänjda andliga föda
finna hälften så mycket intresse som i ostronen, var
omväxlande djupt insomnad och yrvaken, allt eftersom hans
böjelse att sova eller hans förfäran för personliga
häntydningar i predikan fick herravälde över honom.
:»Och nu är jag här», tänkte Kit och gled in i närmaste
tomma bänk, som var mitt emot hans moders; hur skall jag
nu komma till henne eller förmå henne att gå ^ut? Hon
vaknar inte förrän det är slut, och tiden går. Om han bara
ville stanna ett ögonblick eller de ville sjunga!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
