Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XLIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fyrtioförsta kapitlet 283
voro dock hennes oroliga tankar långt från hennes eget
lidande och ivrigt sysselsatta med försök att uttänka någon
plan för deras gemensamma uppehälle. Samma mod, som
uppehållit henne den föregående natten, stärkte och
uppehöll henne även nu. Hennes morfader sov lugnt bredvid
henne, och det brott, till vilket hans galenskap drev honom,
var icke begånget. Detta var hennes tröst.
Försjunken i sina allvarliga tankar råkade hon möta en
blick från mannen på däck, hos vilken det känslosamma
stadiet av ruset nu hade efterträtt det bullersamma. Han
tog ur munnen en kort pipa, och bad henne att hon skulle
göra honom det nöjet att sjunga en bit för honom.
»Ni har en vacker röst, milda ögon och gott minne», sade
han; »rösten och ögonen har jag bevis på och om minnet
har jag min egen mening. Och jag har aldrig orätt. Låt
mig få höra en visa nu strax.»
»Jag tror inte jag kan någon, sir», svarade Nell.
»Ni känner fyrtiosju visor», sade karlen med ett allvar,
som icke medgav någon tvist om saken. »Fyrtiosju är
ert nummer. Låt mig få höra en av dem — den bästa.
Sjung en visa nu strax.»
Som den stackars Nell darrade av fruktan för att reta
sin vän, sjöng hon en liten visa, som hon hade lärt sig
under lyckligare dagar och som han fann så angenäm att
höra, att han vid dess slut på samma befallande sätt
begärde att hon skulle sjunga en annan, till vilken han var
så artig och vrålade en refräng utan någon bestämd melodi
och utan några ord alls, men som i sin förvånande styrka
gav riklig ersättning för vad som tröt i andra avseenden.
Ljudet av denna sångövning väckte upp den andre karlen,
som raglade fram över däcket, skakade hand med sin förre
motståndare och svor, att sång var hans stolthet och
förnämsta fröjd och att han icke begärde något bättre
tidsfördriv. Till en tredje uppmaning, ännu mera befallande
än de båda föregående, fann sig Nell tvungen att samtycka,
och denna gång uppehölls refrängen icke blott av de båda
männen på båten, utan även av den tredje karlen på hästen,
vilken, då han i följd av sin plats var hindrad från ett
närmare deltagande i nattens festligheter, vrålade, när hans
kamrater vrålade, så att luften dallrade. På detta sätt,
med korta uppehåll och sjungande samma visor om igen,
höll den trötta och utmattade flickan dem vid gott lynne
hela natten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
