Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XLIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fyrtioförsta kapitlet 289
en grov matta framför ugnsluckan, och gav akt på huru
lågan lyste genom järngallren och huru den vita askan föll
ned i sin strålande heta grav därunder.
Värmen från flickans bädd, så hård och torftig den än
var, i förening med de stora mödor, hon hade utstått, gjorde
att bullret snart ljöd svagare för hennes trötta öron, och
det dröjde icke länge, förrän det vaggade henne till sömns.
Den gamle mannen hade sträckt ut sig bredvid henne, och
med handen på hans hals låg hon och drömde.
Det var ännu natt, då hon vaknade, och hon visste icke
huru länge hon hade sovit. Men hon fann sig skyddad
med någon av arbetarnas kläder både för den kalla luften,
som möjligen kunde finna väg in i byggnaden, och för den
brännande hettan, och då hon kastade en blick på deras
vän, såg hon att han satt i alldeles samma ställning och
med allvarlig uppmärksamhet betraktade elden och att han
höll sig så stilla, att han icke ens tycktes andas. Hon reste
sig sakta upp, närmade sig honom och vågade viska i hans
öra.
Han rörde på sig, och såg henne med en frågande min i
ansiktet.
»Jag var rädd att ni var sjuk», sade hon. »Alla de andra
karlarna äro i rörelse och ni sitter så tyst.»
»De lämna mig åt mig själv», svarade han. »De känna
mitt lynne. De skratta åt mig, men göra mig intet ont
med det. Se dit — där är min vän.»
»Elden?» sade flickan.
»Den har varit vid liv lika länge som jag», gav karlen
till svar. »Vi pratp. och tänka tillsammans hela natten
igenom.»
»Den är lik en bok för mig», fortsatte han, »den enda
bok, jag någonsin lärt mig läsa, och mången gammal
historia berättar den mig. Den är musik, ty jag skulle känna
igen dess stämma bland tusende; och det finnes andra röster
i dess dån. Den har sina tavlor också.»
Flickan lutade sig ned för att lyssna till hans ord och
kunde icke undgå att märka med vilka strålande ögon han
fortfor att tala och grubbla.
»Ja», sade han med ett svagt leende, »det var på samma
sätt, medan jag var ett litet barn och kröp omkring den,
tills jag somnade. Min far vaktade den då.»
»Har ni ingen mor?» frågade flickan.
»Nej,. hon var död. Kvinnorna arbeta strängt här på
19 K Den gamla antikvit cishandeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>