Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
,328 DEN GAMLA ANTIKVITETSHANDELN
lian tog avsked och lämnade den svikne vännen åt hans
-egna sorgsna tankar.
»Jaså, de ha blivit förda tillsammans», sade dvärgen,
under det han gick ensam genom gatorna. »Min vän har gått
mig i förväg. Det gläder mig att han förlorade sin käresta.
Ha, ha, ha! Det pundhuvudet får inte lämna lagfarenheten
än så länge. Nu vet jag var jag har honom, så snart jag
behöver honom och dessutom är han en bra och oskyldig
spion på Brass, som talar om vid glaset allt vad han ser och
hör. Du är nyttig för mig, Dick, och kostar endast litet
traktering då och då. Det torde kanske inom kort löna
mödan att ställa sig in hos främlingen, Dick, genom att
upptäcka dina planer på flickan; men för närvarande vilja vi
förbli de bästa vänner i världen, med din tillåtelse.»
Upptagen av dessa tankar satte mr Quilp ännu en gång
över Themsen och stängde in sig i sitt ungkarlsrum, vilket,
i följd av att den nyuppsatta järnspisen avlämnade röken
inne i rummet, icke var fullt så angenämt som mera
granntyckta människor kunde hava önskat. Men i stället för att
sådana olägenheter skulle hava väckt avsmak hos dvärgen,
voro de snarare i hans tycke; sedan han ätit en riklig
middag, som han hämtat från värdshuset, tände han sin pipa
och blåste ut röken mot spisen, tills ingenting av honom var
synligt i töcknet mer än ett par röda och mycket
inflammerade ögon. Mitt i denna atmosfär, som ofelbart skulle hava
kvävt varje annan människa, tillbragte han aftonen under
stor munterhet, i det han hela tiden tröstade sig med pipan
och flaskfodret och då och då roade sig med ett melodiskt
tjut, som skulle gälla för sång. Det var nära midnatt, då
han äntligen kröp upp i sin hängmatta och insomnade.
Det första ljud, som träffade hans öron följande morgon
var en kvävd snyftning i rummet.
Då han försiktigt tittade över kanten av hängmattan,
upptäckte han mrs Quilp, vilken han tyst betraktade en stund
och därpå häftigt skrämde genom att plötsligt skrika:
»Hallå!»
»Åh, Quilp !> utropade hans stackars lilla hustru och såg
upp. »Vad du skrämde mig!»
»Det var min mening, din häxa», svarade dvärgen. »Vad
vill du här? Jag är ju död, jag, vasa?»
»Ack, jag ber dig, kom hem», sade mrs Quilp snyftande.
»Vi skola aldrig göra så mer, Quilp, och det var ju för
övrigt blott ett misstag, som kom sig av vår oro.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
