Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FEMTIOTREDJE KAPITLET
337
och huru han helt dristigt hade omnämnt sina
vandringskamrater, vilket hade blivit så gynnsamt upptaget av denna
höga myndighet, att han i överensstämmelse med dennes råd
tagit mod till sig och framställt saken för kyrkoherden. Kort
sagt, följden av hans bemödanden var att Nell och hennes
morfader följande dag skulle infinna sig hos den nämnde
prästmannen och att de redan voro utsedda till den lediga
platsen, ty kyrkoherdens gillande av deras yttre person och
karaktär inhämtades endast för formens skull.
»En liten lön följer med», sade skolmästaren. »Den är
inte stor, men den är tillräcklig att leva av på detta avlägsna
ställe. Om vi slå tillsammans våra kapital, skola vi reda
oss bra, frukta inte för det.»
»Gud välsigne och belöne er», snyftade flickan.
»Amen, mitt barn», svarade hennes vän muntert. »Men
nu måste vi se på mitt hus ! Kom !»
De begåvo sig till den andra boningen, försökte de rostiga
nycklarna som förut, hittade slutligen den rätta och
öppnade den maskätna dörren. Den förde in i ett rum,
gammalt och välvt, likadant som det, varifrån de kommit, men
icke så rymligt och med endast ett litet rum innanför. Det
var icke svårt att inse att det andra huset med rätta
tillhörde skolmästaren och att han i sin omsorg och
omvårdnad för dem hade valt det minst bekväma åt sig själv.
De intogo sin kvällsvard tillsammans i det hus, som
hädanefter må kallas flickans, och då de hade slutat sin måltid,
satte de sig framför brasan och avhandlade sina framtida
planer. Innan de skildes åt, läste skolmästaren några böner
och därpå togo de godnatt av varandra, uppfyllda av
tacksamhet och glädje.
Vid denna stilla timme, då morfadern sov lugnt i sin
säng och varje ljud tystnat, dröjde flickan kvar framför
de falnande glöden och tänkte på sina genomgångna öden,
som om det hade varit en dröm och hon först nu vaknat
upp. Skimret av den slocknande lågan, som återgavs på
ekpanelerna, de åldrig väggarna, på vilka besynnerliga
skuggor kommo och försvunno, allt efter som elden
fladdrade upp — den högtidliga närvaron där inne av detta
förfall, som angriper även det mest varaktiga i de
känslolösa tingens natur, samt närvaron där ute på alla sidor
runt omkring av döden — uppfyllde henne med djupa
och tankfulla känslor, men icke med förfäran eller oro.
Hon hade så småningom undergått en förändring un-
22 K Den gamla antikvitetshandehi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
